-—- ? MIK
Valentine kunde med ett enda ord ha stillat
den gamle tjenarens sorg; hon behöfde blott
säga honom, att Gaston var räddad, men hon
begick det felet, att betvifla hans tystlåtenhet.
— Då måste jag tala med herr Louis,
gade hon.
Denna begäran tycktes uppreta Saint-Jean
i högsta grad.
— Ni, utropade han, ni!... Det kan icke
vara ert allvar, fröken de la Verberie. Kan
ni, efter det som passerat, våga att tala med
herr Louis. Jag vill det icke, hör ni? Jag
skall gifva er ett godt råd: gå hem så fort
som möjligt. Jag kan icke ansvara för hvad
folket kunde hitta på att säga, om det fick
80 er.
Och utan att afbida svar, afligsnade Saint-
Jean sig med långsamma steg.
För Valentine återstod intet annat att göra,
än att gå hem, men vid denna tid på dagen
var folket redan i rörelse, och öfverallt mötte
den olyckliga unga fickan ironiska helsningar
och förolämpande blickar. Då Valentine slut-
ligen uppnådde la Verberie, kom Milhonne
henne till mötes och sade:
— Det var väl, fröken, att ni ändtligen
kom. Frun har på morgonen haft ett besök,
och sedan har hon oupphörligt frågat efter
cr; skynda, men akta er, ty frun är i hög
grad uppbragt.
Då Valentine kom in till sin mor, blef hon
amottagen med en flod af de gröfsta föro-
Få