VV — Ja, jag ville gifva mitt lif föratt kunna -förskoha henne från den underrättelsen, ätt henhes dotter, hennes Valentine, har svikit alla hederns bud, Hon skall sannolikt visa sig hård och obarmhertig mot mig, men har jag icke förtjent det? -Min älskade vän, vi hafva vaggat oss in i en dröm, som var alltför skön för att kunna fortfara. Jag -har länge väntat detta förfärliga uppvaknande. Hur ha vi också : kunnat tro, att en lycka, som grundade sig på pligtförgätenhet, kunde fortfara? Låt 0ss-böja våra hufvuden och ödmjäka oss under den Allsmäktiges straff! Denna sorgfulla, men milda resignation upptände Gastons vrede. — Pala icke så! utropade han; känner du inte, att blotta tanken på din förödmjukelse Bör mig vansinnig? J — Och Kkväl måste jag vänta helt andra förödmjukelser. — Du! .... Hvad vill det säga? — Så vet då, Gaston . . . Hon tystnade, besinnande sig ett ögonblick, och sade slutligen: — Ingenting, det är ingenting . . Jag har förlorat förståndet. Om Gaston icke varit så upprörd, skulle han ha anat en ny sorg, som dolde sig under Valentines tystnad, men nu fortsatte han sin tankegång och sade: — Allt hopp är icke förloradt! Jag tror att min kärlek och min förtviflan ha bevekt