- VV
— Ja, jag ville gifva mitt lif föratt kunna
-förskoha henne från den underrättelsen, ätt
henhes dotter, hennes Valentine, har svikit
alla hederns bud, Hon skall sannolikt visa
sig hård och obarmhertig mot mig, men har
jag icke förtjent det? -Min älskade vän, vi
hafva vaggat oss in i en dröm, som var allt-
för skön för att kunna fortfara. Jag -har
länge väntat detta förfärliga uppvaknande.
Hur ha vi också : kunnat tro, att en lycka,
som grundade sig på pligtförgätenhet, kunde
fortfara? Låt 0ss-böja våra hufvuden och öd-
mjäka oss under den Allsmäktiges straff!
Denna sorgfulla, men milda resignation
upptände Gastons vrede.
— Pala icke så! utropade han; känner du
inte, att blotta tanken på din förödmjukelse
Bör mig vansinnig? J
— Och Kkväl måste jag vänta helt andra
förödmjukelser.
— Du! .... Hvad vill det säga?
— Så vet då, Gaston . . .
Hon tystnade, besinnande sig ett ögonblick,
och sade slutligen:
— Ingenting, det är ingenting . . - Jag
har förlorat förståndet.
Om Gaston icke varit så upprörd, skulle
han ha anat en ny sorg, som dolde sig under
Valentines tystnad, men nu fortsatte han sin
tankegång och sade:
— Allt hopp är icke förloradt! Jag tror
att min kärlek och min förtviflan ha bevekt