Erigaresjalar, nyuUlka gemensamt iklaädt sig en fad... nej en god Husbondes alla åligganden. Denna omvårdöad lönar den förr fredlöse, under skarprättarens knif hemfallne med den obrottsligaste trohet mot sin mång höfdade husbonde, som han följer i ljuft och ledt, i rök och damm, på lustläger och fältmanöver och som med honom delar ondt och godt, knallar och ärter. Och under kasernlifvets enformiga stillhet bidrager han med sina tokroliga upptåg och sitt sällskapliga väsende att förkorta tiden för sina husbönder, som mycket sysselsätta sig med honom och ofta , bibringa honom en vårdad uppfostran. Det råder, med ett ord sagdt, ett det vänskapsfullaste förhållande, ett riktigt godt kamratskap mellan Ckompanihunden och hans husbonde, kompaniet. Medlemmarne af ett batteri vid Svea artilleriregemente voro, äfven de, till för några dagar sedan, de lycklige innehafvarne, af en lurfvig fosterson, som väl härvidlag måste kallas batterihund. Han besatt i rikt mått alla de dygder, som kunna göra ett dylikt djur älskadt och afhållet af sina husbönderkamrater. Vov-vov4 (inga namn!) hade blott ett fel; men visserligen hvarken i egna eller kamraternas ögon, utan endast i hundarnas förföljares och dödsfiendes: skatteuppbördsverkets.., Vov-voys husbönder hade varit för stolta att mot erläggande af 5 rdr till stadens kassa förvärfva honom rättighet att Bära den för stadshundar präglade dekoration i koppar, jern eller messing, med hvars innehafvande följer den oskattbara förmånen att njuta säkerhet till lifvet. En krigarehund behöfde icke, tyckte de, frukta hvarken polis eller bödel. Men artilleristerna spådde och uppbördsyverkat rådde: en yacker dag saknades Vov-vov vid mattimman ; efterforskningar anställdes och genom en llfälligher fick mån veta, ätt Vov-vov fallit offer för en åf de individer i samhället, hvilka åtagit sig det tvetydiga uppdraget att hålla jagt. efter icke-dekorerade hundar — liksom icke de såväl som andra icke dekorerade borde ha rättighet att lefva: och, njuta sitt sorgfria väsen. J Nu blef det; larm i lägret; det var en skymf, tillfogad fanan, en fläck på batteriets blanka sköld, som borde aftvås i blod; ett djerft streck, som borde tuktas; vidare en kamrat i fara, i lifsfara, i fara att slagtas som en hund. Det var för mycket, och man. må ej. undra på. att sinnena kommo i jäsning. Om en sak blef man snart ense: Vov-vov skulle räddas ur bödelns klor, men icke genom att fegt köpa honom fri — det hade icke anstått en krigare — utan genom att med vapenmakt befria den fångna kamraten — i ärlig och öppen strid skulle hans fribet förvärfyas, så var allmänna meningen; och elfva rtaska man anmälde sig genast vara redo att utföra det ärofulla befrielseverket... Beväpnade med stakar, drogo de åstad, lågande af hämd och ömmande för den ölyekliga fången; Hvars hundlif stod på spöl.. De sågoredan i andåhom. bödeläs blanka knif lyftad öfver den lurfviges nacke .... Tänk om de, skulle komma försent! Då ve och hundrafallt ve öfver hans bödel . Ändtligen framskymtade Konturörna äf målet för befriarnes tåg;man stannade på något afstånd derifrån och öfverlade om ånfallsplanen. En piket på två man utsändes för att rekognoscera; hufvudstyrkan lade sig i bakhåll, beredd att vid första signal skynda fram till undsättning... Piketer närmäde sig fängelset allt mer och mer; mat väntade tydligen der ej något anfall, ty stället bevakades endast af två bödelsknektär, hvilka hånleende lyssnade till de inneslutna fångarnas skärande klagoljud. Bödelsknektarnes händer voro blodbesudlade ::.: tänk oml..s Ljudet åf de fångnes klägan och åsynen af de båda. barbarerna kommo piketen att glömma all försigtighet, och endast lydande den ögonblickliga ingifyelsen, rusade de båda tappre framåt med. lyftadt gevär. Ett så oförskräckt mod gjorde tillbörlig verkan: bödlarne flydde ochinom. några ögonblick var fängelsets port sprängd; och ut rusade ett par jublande fångar, söm ej ens gåfvö sig tid att tacka sina tappra räddare; under utbrott af den vildaste förtjusning visade de Böfriade hvad fyra par goda ber kundä uträtta; då det gäller att springa. Men ni kommer det sofgliga slutet på denna allt för långå Historia: dem söm de elfva tappre, hade. gått. ut att befria, hän fanns 6j bland fångarnas skara, men innan ännu äverfåget från den i hufyudsaken misslyckade expeditionen hunnit anträdas, ankom den-verkligen tillfångatagne Vov-vov under. säker eskort till valplatsen, och som ställets bevakning nu hade hemtat mod och fått förstärkning, var ej vidare att tänka på någon befrielse på annan väg än den vanliga borgerliga och okrigiska utvägen att betalå lösepenning för kamraten. Sista akten af denna historia afspelades emellertid på ett ännu mindre, krigiskt sätt, nemligen i — poliskammaren, dit böfriarne i tisdags voro inkallade; men vederbörande Tr bet bål bol båt dk.