Erigaresjalar, nyuUlka gemensamt iklaädt sig
en fad... nej en god Husbondes alla ålig-
ganden. Denna omvårdöad lönar den förr
fredlöse, under skarprättarens knif hemfallne
med den obrottsligaste trohet mot sin mång
höfdade husbonde, som han följer i ljuft
och ledt, i rök och damm, på lustläger och
fältmanöver och som med honom delar ondt
och godt, knallar och ärter. Och under
kasernlifvets enformiga stillhet bidrager han
med sina tokroliga upptåg och sitt sällskapliga
väsende att förkorta tiden för sina husbön-
der, som mycket sysselsätta sig med ho-
nom och ofta , bibringa honom en vårdad
uppfostran. Det råder, med ett ord sagdt,
ett det vänskapsfullaste förhållande, ett rik-
tigt godt kamratskap mellan Ckompanihun-
den och hans husbonde, kompaniet.
Medlemmarne af ett batteri vid Svea ar-
tilleriregemente voro, äfven de, till för några
dagar sedan, de lycklige innehafvarne, af
en lurfvig fosterson, som väl härvidlag måste
kallas batterihund. Han besatt i rikt mått
alla de dygder, som kunna göra ett dylikt
djur älskadt och afhållet af sina husbönder-
kamrater. Vov-vov4 (inga namn!) hade
blott ett fel; men visserligen hvarken i egna
eller kamraternas ögon, utan endast i hun-
darnas förföljares och dödsfiendes: skatte-
uppbördsverkets.., Vov-voys husbönder hade
varit för stolta att mot erläggande af 5 rdr till
stadens kassa förvärfva honom rättighet att
Bära den för stadshundar präglade dekora-
tion i koppar, jern eller messing, med hvars
innehafvande följer den oskattbara förmånen
att njuta säkerhet till lifvet. En krigare-
hund behöfde icke, tyckte de, frukta hvar-
ken polis eller bödel.
Men artilleristerna spådde och uppbördsyver-
kat rådde: en yacker dag saknades Vov-vov vid
mattimman ; efterforskningar anställdes och
genom en llfälligher fick mån veta, ätt
Vov-vov fallit offer för en åf de individer
i samhället, hvilka åtagit sig det tvetydiga
uppdraget att hålla jagt. efter icke-dekore-
rade hundar — liksom icke de såväl som
andra icke dekorerade borde ha rättighet
att lefva: och, njuta sitt sorgfria väsen.
J Nu blef det; larm i lägret; det var en
skymf, tillfogad fanan, en fläck på batte-
riets blanka sköld, som borde aftvås i blod;
ett djerft streck, som borde tuktas; vidare
en kamrat i fara, i lifsfara, i fara att slag-
tas som en hund. Det var för mycket, och
man. må ej. undra på. att sinnena kommo i
jäsning. Om en sak blef man snart ense:
Vov-vov skulle räddas ur bödelns klor, men
icke genom att fegt köpa honom fri — det
hade icke anstått en krigare — utan genom
att med vapenmakt befria den fångna kam-
raten — i ärlig och öppen strid skulle hans
fribet förvärfyas, så var allmänna meningen;
och elfva rtaska man anmälde sig genast
vara redo att utföra det ärofulla befrielse-
verket...
Beväpnade med stakar, drogo de åstad,
lågande af hämd och ömmande för den ölyek-
liga fången; Hvars hundlif stod på spöl..
De sågo- redan i andåhom. bödeläs blanka
knif lyftad öfver den lurfviges nacke ....
Tänk om de, skulle komma försent! Då ve
och hundrafallt ve öfver hans bödel .
Ändtligen framskymtade Konturörna äf
målet för befriarnes tåg;- man stannade på
något afstånd derifrån och öfverlade om ån-
fallsplanen. En piket på två man utsändes
för att rekognoscera; hufvudstyrkan lade sig
i bakhåll, beredd att vid första signal skynda
fram till undsättning... Piketer närmäde sig
fängelset allt mer och mer; mat väntade
tydligen der ej något anfall, ty stället be-
vakades endast af två bödelsknektär, hvilka
hånleende lyssnade till de inneslutna fån-
garnas skärande klagoljud. - Bödelsknektar-
nes händer voro blodbesudlade ::.: tänk
oml..s
Ljudet åf de fångnes klägan och åsynen
af de båda. barbarerna kommo piketen att
glömma all försigtighet, och endast lydande
den ögonblickliga ingifyelsen, rusade de båda
tappre framåt med. lyftadt gevär. Ett så
oförskräckt mod gjorde tillbörlig verkan:
bödlarne flydde och- inom. några ögonblick
var fängelsets port sprängd; och ut rusade ett
par jublande fångar, söm ej ens gåfvö sig tid
att tacka sina tappra räddare; under utbrott
af den vildaste förtjusning visade de Böfri-
ade hvad fyra par goda ber kundä uträtta;
då det gäller att springa.
Men ni kommer det sofgliga slutet på
denna allt för långå Historia: dem söm de
elfva tappre, hade. gått. ut att befria, hän
fanns 6j bland fångarnas skara, men in-
nan ännu äverfåget från den i hufyudsa-
ken misslyckade expeditionen hunnit an-
trädas, ankom den-verkligen tillfångatagne
Vov-vov under. säker eskort till valplatsen,
och som ställets bevakning nu hade hemtat
mod och fått förstärkning, var ej vidare att
tänka på någon befrielse på annan väg än
den vanliga borgerliga och okrigiska utvä-
gen att betalå lösepenning för kamraten.
Sista akten af denna historia afspelades
emellertid på ett ännu mindre, krigiskt sätt,
nemligen i — poliskammaren, dit böfriarne
i tisdags voro inkallade; men vederbörande
Tr bet bål bol båt dk.