rad ut vid åsynen af all denna prakt, men
hans ögon veko icke från ett par, som dan-
sade i hans grannskap. Det var Madeleine,
som fördes af en doge, hvilken sken söm en
ny dukat. Denne doge var ingen annan än
markisen af Clameran. Han såg strålande
glad och mycket föryngrad ut, och hans an-
sigte var triumferande. Undet ett uppekåll
i en kadril lutade han sig öfver sin sköna
moitig och talade till henne med synbar beun-
dran. Hon tycktes om icke med glädje, åt-
minstone utan vrede, lyssna till hans ord och
smålog stundom mot honom.
— Det är klart, att denve adlige skurk
gör sin kur för bankirens nidce, och jag hade
således rätt i går; men hur kan fröken Made-
leine finna sig i att lyssna till hans fadda
smicker och förklaringar med en så belåten
min? Lyckligtvis är Prösper icke här.
Han afbröt sig sjelf, ty i samma ögonblick
stannade en äldre man med ett distingueradt
yttre, fråmför honom och sade hälften all-
värsamt, hälften skämtaände:
— Ni kommer väl ihåg, herr ..; Verdunt,
hvad ni har lofvat mig?
Herr Verdunt bockade gg vördnadsfullt
och djupt, men utan kryperi och ödmjukhet.
— Jäg minns det nog! svarade han.
— Framför allt, ingen obetänksamhet.
— Herr grefven kan tryggt litå på mitt ord.
— Det är bra! Jag vet, hvad det är värdt.
Grefyven aflägsnade sig, men kadriljen hade