rad ut vid åsynen af all denna prakt, men hans ögon veko icke från ett par, som dansade i hans grannskap. Det var Madeleine, som fördes af en doge, hvilken sken söm en ny dukat. Denne doge var ingen annan än markisen af Clameran. Han såg strålande glad och mycket föryngrad ut, och hans ansigte var triumferande. Undet ett uppekåll i en kadril lutade han sig öfver sin sköna moitig och talade till henne med synbar beundran. Hon tycktes om icke med glädje, åtminstone utan vrede, lyssna till hans ord och smålog stundom mot honom. — Det är klart, att denve adlige skurk gör sin kur för bankirens nidce, och jag hade således rätt i går; men hur kan fröken Madeleine finna sig i att lyssna till hans fadda smicker och förklaringar med en så belåten min? Lyckligtvis är Prösper icke här. Han afbröt sig sjelf, ty i samma ögonblick stannade en äldre man med ett distingueradt yttre, fråmför honom och sade hälften allvärsamt, hälften skämtaände: — Ni kommer väl ihåg, herr ..; Verdunt, hvad ni har lofvat mig? Herr Verdunt bockade gg vördnadsfullt och djupt, men utan kryperi och ödmjukhet. — Jäg minns det nog! svarade han. — Framför allt, ingen obetänksamhet. — Herr grefven kan tryggt litå på mitt ord. — Det är bra! Jag vet, hvad det är värdt. Grefyven aflägsnade sig, men kadriljen hade