Då man lemnar den lilla stationsbyggnaden
vid Vesinet, finner man två vägar framför
sig. Den till venster, som är makadamiserad
och väl underhållen, leder till staden, hvar-
emot den, som nyligen är ånlågd, leder in i
skogen. Der dessa två vägar korsa hvaran-
dra, lät Prosper droskan, hvari han och herr
Verdunt åkt från Palais Royal, stanna kloc-
kan nio på aftonen. Kusken hade förtjent
sina hundra frank, hans hästar vVoro visser-
ligen nära att störta, men de sista fem mi-
nuterna hade Prosper och herr Verdunt sett
lyktorna-på en vagn, gom körde ungefär fom-
tio steg framför dem. Då herr Verdunt steg
ur droskan, lemnade han kusken en sedel
och sade:
— Här är det jäg lofvat dig; du kan nu
köra bort till den första krögen på höger hand,
och om vi icke möta dig der om en timma,
står det dig fritt att vända tillbaka till Paris.
Kusken öfverflödåde af tacksägelser, dem
hvarken Prosper eller herr Verdunt hörde på,
emedan de genast begåfvo sig af inåt dem
ödsliga vägen. Vädret, som var så afsky-
värdt vid deras afresa, att kusken hyste be-
tänkligheter, hade nu blifvit ännu värre. Reg-
net öste ned i strömmar, och en orkanlik
storm slet grenarne af träden. . Sedan de i
ungefär fom minuter vandrat Onikring i det