—- gu
förargelse, eftersom jag nästan frös fast vid
kuskbocken.
— Hur såg han ut, då han kom tillbaka?
frågade herr Verdunt.
— Icke så synnerligt belåten, som då hän
reste, det är sannt. Sedan jag spännt från
hästen och satt in vagnen, gick jag upp till
honom för att fråga om han okalb något,
men dörren var stärrgd och han oqvädade mig,
då jag bultade på.
Och för att smälta denna förödmjukelse
tog mister Josef sig en duktig klunk absint.
— Är det alltsammans? frågade herr Verdunt.
— Ja, för i går, patron. I morse steg hus-
bonden sent upp och var så ond som en
bandhund. Vid middagstiden kom den andre,
Raoul, och han var också ond. De började
straxt att gräla... ja, en lumpsamlare skulle
ha rodnat, om han hört dem. MHastigt grep
min store karnalje till husbonde den lille i
strupen och skakade honom söm ett plom-
monträd; jag trodde ett ögonbliok, att han
skulle qväfva honom med ens. Men Raoul
är icke bortkommen; han drog en knif, spet-
sig som en syl, ur fickati, och då blef den
andre rädd, släppte sitt tåg och blef äter lugn.
— Men hvad sade de?
— Ja, det är knuten, patron, sade mäster
Josef urSäktande; de talade etigelska, de slyng-
lärne, så att jag inte begrep ett ord: Men
ett är jag Säkör på, och det är, att de grä-
lade om pengar.