ytterligare befästas; han har bestämt sig för
anställandet af en folkomröstning samt lyckats
i detta hänseende få det nya kabinettets ma-
joritet på sin sida. - Lagstiftande församlingen
har emellertid också velat ha ett ord med i
laget; en af dess ledamöter, Gråvy, förklarade
sig nyligen önska interpellera regeringen i äm-
net, hvilken framställning till en början upp-
togs mindre gynsamt, så att man trodde att
den skulle komma att lemnas utan afseende.
Under sammankomsten den 4:de dennes upp-
trädde emellertid hr Emile Ollivier helt ovän-
tadt och bad hr Gråvy tala ut hvad han hade
på sinnet. En debatt uppstod med anledning
häraf, hvilken varade hela sessionen och fort-
sattes följande dag.
Bland anföranden, som under denna öfver-
läggning förekommo, voro Jules Favres (hvil-
ket af oss i går meddelades in extenso) samt
Gambettas och Olliviers de märkligaste. Af
hvad Gambetta yttrade införa vi här några
utdrag, hvilka synas oss temligen klart belysa
öppositionens uppfattning af den nya konsti-
tutionen och folkomröstningsprineipen.
Ja, den politiska filosofien vill att folket anses
som cen uteslutande, oupphörligt förnyade källan
till all: makt, till alla rättigheter; men plebisci-
tet miste då också, som det latinska. ordets be-
tydelse bjuder, vara ett vetande och medvetande
bog folket af det faktum, hvarom det skall uttala
gin m ning. Och för att gifva folket detta ve-
ta de, detta medvetande, hvad fordras det? De-
ba ten, meningsstriden, diskussionen. För att
plebiscitet ej skall förvexlas med det kejserliga
r- kriptet, måste formuläret derti!l v-ra uppsatt
af folketg enda fullmägtige: I annat fult skall
ingen legitimitet deraf framgå. — —— Huru!
Man tinker understiälla författningen folkets om-
röstaing! Men huru går det då med maktens per-
manens? Hvert tar, då. ärftligheten vägen? Det
är den monarkiska principens afsiägelseakt. Jag
förstår och jag respekterar alla förhoppningar,
all saknad, som en viss förfluten tid kan vilcka
bos några själar; men man börsiiga dem sannin
gen, hurn bitter hon än må kännas. Och san-
vingen är att de min om hvilka j-g-talar trott
sg sluta sig till en monarki; nedan de i sjelfva
verkat slutit sig till en demokratisk förvandling.
Jag tror att erfarenheten skall visa dem att det
;r en fullkomlig oförenlighet. mellan den parla-
mentariska monarkien, sådan som, deras doktorer
lärt dem upfatta dennun, och den allmänna röst-
rätten. (Stark rörelse inom olika delar af käm-
maren.) — — — Hvad statschefens ansvarighet
beträffar, är hon: blott ett tomt ord, ett gyckel-
spel, då han. sjelf eger bestämma i hvilka fall
han ådragit sig ansvar och tiden då han skal
bikta sina synder. -- Men man må i konstitutio
nen inskrifva denna ansvarighet elter låta bli at
göra det, finns det dock någon som åtager sig att
tillämpa henne, utan att hon på förhand ir or-
ganuiserad. Denna någon är revolutionen.
Ollivier bemötte Gamberttas bevisning, och
han gjorde det på sitt vanliga talangfulla sätt.
Han sade bland annat:
Jag vill ej inlåta mig på detaljerna i hr Gam-
bettas tal, utan blott berämpa deras hufsudprio-
cip. Denna princip är följande: En radikal, or-
ganisk, nödvändig, outr tig eförenligbet råder
mellan den allmänna rösträtten och wonarkien;
så snart i en manarki, lika godt af. hvad ;slag
hon är, allmän rösträtt blir införd, underteckner
hon sin dödsattest, och det verk, man strifvar
för, är blott ett verk sf den icke experimente-
rande politiken, som törsöker streta mot den
ström, som brusar fram och rycker allt. med sig,
nemligen mot folkmajoriteten, den allmänna röst-
rätten. Detta är bela ert tal. -Hufvudmisstaget
i detsamma är den metod, enligt hvilken det at-
fattats. I lång tid rörde man sig på de filosvfi-
ska. vetenskapernas område med sbetrakta slu
ledningar, En dag kom Biuco. sen blet odödiiv,
emedan han sade: Man nåste röra sis på trfe-
renhetens väg. Om men vil veta, hvad som pas-
sar för ett folk; hvilka. principer mun bör för-
svara och. utveckla, måste man fästa afseende
på århundradenas erfarenhet och underköka, huru-
dana den framfarna tidens seder, bruk, traditio
ner och vilkor varit, för att konstitueras nutiden.
Efter att härefter ha gjort en utflykt inom
historiens område, vände han åter till ämnet,
väpnad med denna slutsats:
Om jag derför hör er säga, att den xsllmänna
rösträtten nödvändigt måste tillintetgöra monar-
kien, så säger jåg att erfarenheten talar mot er
och tvärtom ådagalägger :att det demokratisku
elementet, alltmera utvecklande sig, alltid har
till resultat maktens koncentrering i. hinderna
på först en diktatorisk och derpå en monarkisk
regering. Jag talar härom med så mycket större
frihet, som jag till en början var af samma åsigt
som I. Först sedan jag stött på historiens fak-
tnin och verklighet, har jag kommit till den öf-
vertygelsen, att den allmänna rösträtten är till-
lämplig på alla regeringsformer.
Debatten slutades, som bekant, dermed att
ministeren Öllivier vann en ny -lysande seger,
hugnades med ett nytt förtroendevotuni, hvil-
ket afgafs utaf 227 medlemmar af församlin-
gen. Endast 43 röstade mot-ministeren. Detta
oaktadt har finansministern Buffet, näst Emile
Får? VAR -