Nina Gipsy i en kammniarjungfrus drägt. Pro-
spers rörelse var stark. Situationen gjorde
honom förfärad. Han stod der mellan två
qvinnor, som Hade spelåt em stor rol i hans
lif, mellan Madeleine,dden stolta arftågerskan
somm han tillbad, fen som stötte honom till-
baka, och den fattiga Nina Gipsy, som till-
bad ho: :m, men hvilken han ringaktade.
Af sina egna lidanden kunde Prosper fatta
hvad hoh skölle lida. Ty hon sårädes icko
blott för stunden, utan också för det för-
flutna. Hur stor måste icke hennes föröd-
mjukelse och vrede vara, då hon erfor bvil-
ken eländig roll, som Prospers kärlek låtit
henne spela. Han förvånade sig högeligen
öfver att Gipsy, söm fordom varit så häftig,
icke uppträdde för att protestera och för-
banna honom.
Under det Prosper teg, hade det emellertid
genom en kraftig ansträngning lyckats Ma-
deleine att blifva herre öfver Sig sjelf. Hon
påtog sin kappa, men innan hon gick, när-
made hon sig Prosper och sade:
— Hvarför har ni kommit hit? Ni och jag
behöfva allt vårt mod. Ni är olycklig, Pro-
sper, men jag är mera olycklig än ni. Ni
har rätt att beklaga er, men äfven om mitt
hjerta är nära att brista, måste jag småle.
Ni kan söka tröst hos en vän, men jag vågar
endast anförtro mig åt Gud.
Prosper försökte framstamma ett svar, men
orden kommo icke öfver hans läppar.