ora 2 ara rr er an sa ERE so Hvarjohanda nyheter. Häreak! Hurråbk! Hurrah! När dåvarande kronprinsen 184 besötte Lund, yttrade han sin önskan att mönstra den då exercerande studentbeväringen. Bland denna befann sig en något enfaldig yngling vid namn Hans Olsson, som dertill vår begåfvad med ett ansigte af den mest komiska effekt. 9edan befälhafvande officeren underrättat sina gossar om den höga visiten, slutade han med: När h. k. h. pu har tilltalat er, mina her: rar, bören I hurra tre gånger och säga: Gud bevare hans Kunglig höghet! Natärligtvis åsyftade officeren, sedan prinsen hållit tal till truppen. — När fursten anlände och kom framför fronten af ynglingaskaran, ådrog sig Hans Olsgons kostliga utseende genast hans uppmiärksamhet, så att han efter helspingen omedelbarligen gick fram till denne och frågade honom: Hvad heter du? — Den unge krigar ren, som hade löjtnantens ord i friskt minne, framskrålade; till prinsens stor förvåning och löje, med verklig stentorsröst: Hurra-a-ah! Hurra-a-akl. Härra-a ahl — Gud bevare hans kunglig höghet! — Hans Olsson! Vid en rekrfytexereis skulle en liniemarsch utföras, Hvårvid den olyckan inträffade, att en af matiskapet hade börjat marschen med höger fot. Korpöralen, som på flygeln med spejande ögon iakttog att linien skulle bibehålla enshörrät riktning, observerade snärt felet och framdundräde med rättvis vrede: Fvad är det för en sjuhundra millioner d—l1, som lyfter upp begge bönet på en gång?! Bra betaldt! I ett bref från Chicago till Göteborgs-Posten af signaturen Isidor K. berättas, bland annat; I ett framför mig liggande nummer af den i Chicago sedan årets början utkommande och af fru E. Gulbrandsson redigerade tidningen Svea läser jag: — Götha behöfver pennar för att i dag skrifva svar på ett bref från i af Amerikas största förläggare, som ef: bjuder 1,000 rdr pr tryckark för en skildring ur det nordiska folklifvet — — och anbudet mottages mera af det skäl att derigenom kunna bekantgöra vårt kära hemland, som här allmänt förvexlas med Schweiz och hvarom man ej vet stort mer än att Karl XI och John Eriksson derifråni utgått; Jag blef så förvånad öfver att. på samma gång jag mottog ofvannämndeanbud, finna det mani Sverige satt ett tankstreck framför mitt namn vid publicerandetar mitt tidningsföretag här på platsen 1 Stulprof af en svensk bonde 1870. Kungörelse JF ansendö Till afflytniög från Ställett Låter Åloen. här. Phålsson Hulrugered Gönnom Up: pen och frivillig auktigon, som förrättas På ställett, Fredagen den 11:te mars kle: 10: fr md: Till att för sälga, hella Sjtt lössörebo bestånde äf Envaghästh: 3 korrr. 2: n. Vangnas åcker och körredskap Samt kistor och Skåpp; Stolar och bordd Wtt veggur Kngernkackllungn, Samth jlikoppar. och En dell deverse. Sakker som ej så noga uppräknas kan. säckre och-kände köppare lemnas Anstånd till den: 1:ssta nästkommande mai Hulrugared, den 7s 18 0 P. M — —, auktigonen var nästa fredag. Det ifrågavarande Hubrugered, såsom det rätteligen beter, är beläget i södra Halland. Kungörelsen är med diplomatisk noggrannhet arven. : n bonde kom till kyrkoherden i en försätnling i Bohuslän och anhöll, att denne skulle döpa en späd verldsborgare, somi medföljde, vederbörligen, inhyltad i ett knyte. Kyrkoherden var genast beredd att fullgöra den sökändes begäran och frågade: Hvad tänker ni ge honom för namn? Detta ge verkade nedslående på dannemannens känslor — han krunde bockade och yttrade slutligen sin åstundän, att vördig prösten ville göra sig så gemen att ge pilten namn. — Prosten, som för tillfället ej kunde hitta på någon värdig benämning för familjens hopp, svarade att han ej kunde göra detta, men. tillade: Hvad Heter far sjulf? Jo; jag heter Per. — Nå, gemälte den andlige, då ge vi honom ert namn! — Fader Per ref sig bakom örat, fänderadö och svaradö slutligen med bedröflig ton, suckande; Ja, må göra då! Jag. får vått Is namn, berga mag utan!