ora 2 ara rr er an sa ERE so
Hvarjohanda nyheter.
Häreak! Hurråbk! Hurrah! När
dåvarande kronprinsen 184 besötte Lund,
yttrade han sin önskan att mönstra den då
exercerande studentbeväringen. Bland denna
befann sig en något enfaldig yngling vid namn
Hans Olsson, som dertill vår begåfvad med
ett ansigte af den mest komiska effekt. 9e-
dan befälhafvande officeren underrättat sina
gossar om den höga visiten, slutade han med:
När h. k. h. pu har tilltalat er, mina her:
rar, bören I hurra tre gånger och säga: Gud
bevare hans Kunglig höghet! Natärligtvis åsyf-
tade officeren, sedan prinsen hållit tal till trup-
pen. — När fursten anlände och kom framför
fronten af ynglingaskaran, ådrog sig Hans Ols-
gons kostliga utseende genast hans uppmiärk-
samhet, så att han efter helspingen omedel-
barligen gick fram till denne och frågade ho-
nom: Hvad heter du? — Den unge krigar
ren, som hade löjtnantens ord i friskt minne,
framskrålade; till prinsens stor förvåning och
löje, med verklig stentorsröst: Hurra-a-ah!
Hurra-a-akl. Härra-a ahl — Gud bevare hans
kunglig höghet! — Hans Olsson!
Vid en rekrfytexereis skulle en linie-
marsch utföras, Hvårvid den olyckan inträffade,
att en af matiskapet hade börjat marschen med
höger fot. Korpöralen, som på flygeln med
spejande ögon iakttog att linien skulle bibe-
hålla en- shörrät riktning, observerade snärt
felet och framdundräde med rättvis vrede:
Fvad är det för en sjuhundra millioner d—l1,
som lyfter upp begge bönet på en gång?!
Bra betaldt! I ett bref från Chicago
till Göteborgs-Posten af signaturen Isidor K.
berättas, bland annat;
I ett framför mig liggande nummer af den
i Chicago sedan årets början utkommande och
af fru E. Gulbrandsson redigerade tidningen
Svea läser jag: — Götha behöfver pennar
för att i dag skrifva svar på ett bref från
i af Amerikas största förläggare, som ef:
bjuder 1,000 rdr pr tryckark för en skildring
ur det nordiska folklifvet — — och anbudet mot-
tages mera af det skäl att derigenom kunna
bekantgöra vårt kära hemland, som här all-
mänt förvexlas med Schweiz och hvarom man
ej vet stort mer än att Karl XI och John
Eriksson derifråni utgått; Jag blef så förvå-
nad öfver att. på samma gång jag mottog of-
vannämndeanbud, finna det mani Sverige satt
ett tankstreck framför mitt namn vid publi-
cerandetar mitt tidningsföretag här på platsen 1
Stulprof af en svensk bonde 1870.
Kungörelse
JF ansendö Till afflytniög från Ställett Låter
Åloen. här. Phålsson Hulrugered Gönnom Up:
pen och frivillig auktigon, som förrättas På
ställett, Fredagen den 11:te mars kle: 10: fr
md: Till att för sälga, hella Sjtt lössörebo
bestånde äf Envaghästh: 3 korrr. 2: n. Vang-
nas åcker och körredskap Samt kistor och
Skåpp; Stolar och bordd Wtt veggur Kngern-
kackllungn, Samth jlikoppar. och En dell de-
verse. Sakker som ej så noga uppräknas kan.
säckre och-kände köppare lemnas Anstånd
till den: 1:ssta nästkommande mai Hulrugared,
den 7s 18 0 P. M — —, auktigonen var nästa
fredag.
Det ifrågavarande Hubrugered, såsom det
rätteligen beter, är beläget i södra Halland.
Kungörelsen är med diplomatisk noggrannhet
arven. :
n bonde kom till kyrkoherden i en för-
sätnling i Bohuslän och anhöll, att denne skulle
döpa en späd verldsborgare, somi medföljde,
vederbörligen, inhyltad i ett knyte. Kyrko-
herden var genast beredd att fullgöra den sö-
kändes begäran och frågade: Hvad tänker ni
ge honom för namn? Detta ge verkade ned-
slående på dannemannens känslor — han kru-
nde bockade och yttrade slutligen sin åstun-
dän, att vördig prösten ville göra sig så ge-
men att ge pilten namn. — Prosten, som
för tillfället ej kunde hitta på någon värdig
benämning för familjens hopp, svarade att
han ej kunde göra detta, men. tillade: Hvad
Heter far sjulf? Jo; jag heter Per. —
Nå, gemälte den andlige, då ge vi honom
ert namn! — Fader Per ref sig bakom örat,
fänderadö och svaradö slutligen med bedröf-
lig ton, suckande; Ja, må göra då! Jag. får
vått Is namn, berga mag utan!