effekten af ett tal, som i allt fallicke föreföll
rätt naturligt ur hans mun.
Fadren omtalar det föregifna brefvet från
en kadett, deri denne bedt om fadrens tillä-
telse- att få trolofva sig med dottern och att
hon skulle få vara hemma till april månad.
Fadren kände honom ej. En gång för länge
sedan hade någon vid Hornsberg utvisat denne
kadett bland flera andra; men han trodde icke
att han skulle känna honom om; han finge sc
honom. Han hade fått brefvet i slutet af ja-
tiuari och : svarat ja till den deri framställda
begäran. Dottern hade gått ut mot brefdra-
garen på gården och mottagit brefvet af denne
samstelemnat det åt fadren. Han hade ej kun-
rät läsa det, ej heller sjelf skrifva svar, utan
bedt dottern göra: det.: Han hade-sntit vid
ett bord bredvid flickan och sags henneunge-
fär hvad hon:skulle. svara.
Då flickatihemkonr ohikri: 3 klockan half 9
på onsdagsqvällen, hade han redan legat. (Han
är uppe klockan 5 öm mbrgnarde.) Ljus hade
tändts upp. Ur pungen som hon visade hade
han räknat upp 5 rdr åt henne. Hon hade
betalat: fadren 1 rdr, som hon förut lånat af
honom. Hon hade sagt att hon fått alla sa-
kerna af fästmannen, och fadren var glad att
det nu vär säkert med biftermålet. Han, som
ej var hemma om dagarne, hade ej sett huru
hon då var till sinnes, men på torsdags- och
lördagsmorgonen, då hau gått bort, hade hon
Mot vanan varit vaked, menej sagt något.
Polism. Har Eklund gifvit henne det här
repet?
Eklund. Ja, det har jag nog varit olyck-
lig till. Hon gick en dag och sökte i alla
lådor efter någonting. Då frågade jag henne
hvad hon letade efter. Hon sade att hon
Hille häfra ett band att håNla upp Klädningen
med, och då gaf jag henne den der täten.
Fadren fick nu taga afsked af dottern, som
under hela tiden medan han varit inne (stå-
ende) hållit hans högra hand mellan sina bäda
och lutat sitt ansigte mot den:
Josefina Eklund fick nu afträda och hennes
moder komma in (debna hade förut fått be-
söka dottern i fängelset). Modren är lång-
vaxt, har ett redbart utseende; arbete och
brist ha lemnat sina omisskänneliga spår ä
hennesr anlete och gestalt, men den sednare
är ännu rak. Hon är svartklädd. Hon tager
plats på samma stol, der dottern nyss suttit
Wider två timmar,
. Modren omtälada att för omkring 14 dagar
sedan en kadett varit hemma oeh på gården
talat med henne en stund. HEljest hade aldrig
någon karl besökt henne. Modren visste att
flickan för 2—3 år sedan fistat sig vid en
Viss kadett och en gång sött dem samtala
med hvatandra! Modren hade föreställt henne
att hon i anseend till deras olika stånd aldrig
kunde få honom, det flickan önskat, och flickan
hade sagt, att om hon också ej finge honom,
skulle hon dock aldrig glömma honom. Det
vår i den kädettens namn det falska brefvet
var skrifvet. :Modren tog det för godt och
trodde-på det. I förlitande derpå gäfvo för-
äldrarne Fina tillåtelse att vata ute onsdags-
och söndaksäftnarne. Hon hade aldrig varit
Bbörta någon natt mer än en gång, då hön först
kl. I kone hem fråm Lovisa Kriksson.
— Än när sista maskeraden var på Karl-
berg? frågade. polismästaren.
— Ja, då kom hon Kem kl. 11. — Icke
heller-medan de bodde på Hornsberg var hon
ute om ÄTER
Hon hade haft ett häftigt lynne, så att då
modren bannat henne och uppmanat henne
att arbeta, hade hon stundom svarat häftigt,
men. derefter snart blifvit glad och vänlig
igen.
ism. Har hon slagits i hemmet?
Modren. Nej, nej.
Polsm. Har hon varit annorlunda på sistone
än förut?
Alodren. Ja, sedan hon gjorde den der
use!heten, mördet, har hon ej sofvit om nät-
terna. Onsdagsnatten, då jag såg henne ligga
vaken, sade hon: iper inte att jag
inte kan sofra. så glad (nemligen
för de s. k, -presenterna från dem förmente
fästmannen, hvilka hon visaföm qvällen), sade
ihödren. Torsdägsnatten klagade hon åter öf-
ver att hon ej kunde sofva. Det är för att
du har nog tungt arbete, sade modren. Jag
har väl inte haft fynhgre arbete förr, men
ändock sofvit, invände flickan.
På morgonen hade modren sagt:
— Du ser så missnöjd ut, efter sådana pre-
senter.
— Ja, hvad är det annat än mull, svarade
hon dystert. -
Torsdagen kom hon fram till modren, lade
sig ned på golfvet bredvid henne och lu-
tade hufvudet i hennes knä:
— Se lilla barnet, :ade modren skäm-
tande.
Ja, mamma, låt mig ligga; jag är så
trött.
Hon hade aldrig gjort så förr.
— Vi äro olyckliga, som födt
olycksbarn
— Tror ni att hon
mordet och hvad som f
— Nog har j uppmanat henne! att tala
sanning när jag var hos henne i fängelset,
som polismästaren vet, och hon försäkrade att
hon gjort det.
— Hurudan är er man?
— Han är nog brasi sitt nyktr:
sade hustru dröjande, men annars så
allt häftig.
--På-föranledande af polismästaren berittade
hon MBvyeftery att när hom och mannen voro
å Ricksby gård i Bromma socken och råg-
ningen-pågick, hade hon (hustrun) en dag
blifvit tre gånger budad att komma ut och
hjelpa fill med att tagå upp rågen. Hon var
mycket svag, ty hon befann sig i, 3 månaders
välsignadt tillstånd. När hon nekat alla tre
gångerna, kom slutligen mannen och tvang
fans att gå ut. Men hon hade icke varit
länge ute i marken förrän hon ej förmådde
Köa sig uppe, utan Thåste föras hem och
fiek missfall. Då tog mannen ut 2 rdr af
husbonden och begaf sig dermed på väg till
Drottningholm för att hemta medikamenter
deh barnmorska. Han gick på aftonen och
kom ej tillbaka förrän kl: 5 följande morgon,
öfverlastad. Han hade ej gått längre än till
Naalaha Lan dar det var en krog. Hustrun
tillstånd,
är han