— Nej, patron! hej, utbrast Fanferlot, en mau som ni kan icke taga fel. Man kan icke längre hysa något tvifvel. — Ja, nu måste Ju draga slutsatserna af vår upptäckt. — För det första bevisar den, att min aning var riktig. Kassören är oskyldig. — Hvarför? — Då det stod honom fritt att öppna och stänga kassaskåpet när han ville, kunde det naturligtvis icke falla honom in att välja just det ögonblicket för att stjäl, då ett vittne var tillstädes. — Bra resonneradt. Mn på samma sätt måste ju också bankiren vara oskyldig, icke sannt? — Det är sannt, sade han med nedslagen min, men hvad skall man då göra? — Finna den tredje tjufven, det vill säga den, som stulit penningarne och som nu sofver den rättfärdiges sömn, under det man misstänker andra. — Omöjligt, patron, omöjligt. Har man då icke sagt er, att det fanns blott två nycklar till skåpet, och att herr Favyet och hans kassör hade hvar sin, som de aldrig lemnade från sig? — Ursäkta, aftonen före stölden hade bankiren låtit sin nyckel ligga hen ma isin chiffonier . . . q — Men man kan icke öppna skåpet derför