— Nej, patron! hej, utbrast Fanferlot, en
mau som ni kan icke taga fel. Man kan
icke längre hysa något tvifvel.
— Ja, nu måste Ju draga slutsatserna af
vår upptäckt.
— För det första bevisar den, att min aning
var riktig. Kassören är oskyldig.
— Hvarför?
— Då det stod honom fritt att öppna och
stänga kassaskåpet när han ville, kunde det
naturligtvis icke falla honom in att välja just
det ögonblicket för att stjäl, då ett vittne
var tillstädes.
— Bra resonneradt. Mn på samma sätt
måste ju också bankiren vara oskyldig, icke
sannt?
— Det är sannt, sade han med nedslagen
min, men hvad skall man då göra?
— Finna den tredje tjufven, det vill säga
den, som stulit penningarne och som nu sof-
ver den rättfärdiges sömn, under det man
misstänker andra.
— Omöjligt, patron, omöjligt. Har man
då icke sagt er, att det fanns blott två nyck-
lar till skåpet, och att herr Favyet och hans
kassör hade hvar sin, som de aldrig lemnade
från sig?
— Ursäkta, aftonen före stölden hade ban-
kiren låtit sin nyckel ligga hen ma isin chif-
fonier . . . q
— Men man kan icke öppna skåpet derför