Eklund hade försäkrat att allt hvad hon
förut derom berättat vore sannt (utom i en punkt.
hvarom längre fram skall talas). På förfrå
gan om hennes sedlighet hade hon svarat at
hon blifvit förförd af en löjtnant, ej långt ef
ter att hon gått och läst; men hon hade ef:
ter den dagen ej haft någon bekantskap med
honom. I följd af sitt glada lynne hade hon
ofta skämtat och pratat med herrar, men doch
bibehållit rätt att njuta ett godt rykte. För
2 eller 3 år sedan hade en sjöman ombord å
ett vid Hornsberg lossande fartyg tyckt om
henne och mycket varit i sällskap med henne;
andra hade då förtalat henne hos honom och
sagt att hon stode i alltför förtroligt förhål-
lande till kadettkåren; en kadett hade då gif-
vit henne ett intyg om att hon vore oskyldig
till hvad man i nämnda afseende: påbördat
henne. ) Hon hade visserligen ofta varit ute
om qvällarne, men endast för att få rörelse
och frisk luft efter sitt stillasittande arbete
hemma, -
En dag för någon tid sedan hade hennes
föräldrar erhållit ett bref, hvari den före-
nämnde kadetten begärde föräldrarnes tillstånd
att framdeles få gifta sig med Josefina. Detta
bref hade Josefina sjelf skrifvit konceptet till;
renskriften hade en bokhållare i en bod vid
Drottninggatan på hennes till hans principal
framställda begäran fått verkställa. Föräl-
drarne, som icke kunde skrifva eller ens läsa
skrifvet, hade låtit henne läsa upp brefvet för
sig och bedt henne afgifva skrifligt och bifal-
lande svar derå. Detta hade hon ock gjort,
men det sålunda tillkomna brefvet hade hon
icke afsändt, utan förstört.
Hon hade stundom om aftnarne gjort pro-
menader med två väninnor, Clara Walkman
och Lovisa Eriksson.
Hon hade lyssnat till Montans önskningar,
emedan hon trott honom, såsom en äldre man,
kunna bättre än andra hålla hvad han lofvat.
Hon hade dock 4 å 5 gånger afslagit hans
propositioner, men slutligen, då han gifvit
heane de förr omnämnda löftena, följt honom.
Tifter deras sammanvaro, hvilken ingen gång
räckt öfver en timma, hade hon alltid gått
först ut. De hade derunder mesta tiden pratat
om hvad som helst, Hon hade ej frågat ho-
nom om hans namn, dels emedan hon ej ansåg
det passande, dels emedan hon insåg att, om
han velat dölja det, han skulle ha uppgifvit
ett falskt.
När de femte gången sammanträffade hade
hon erinrat honom om att uppfylla sina löf-
ten, Han hade svarat: Sädana der löften
behöfyer man ej hålla. Då hade hon börjat
fundera på att taga hans lif genom att antin-
gen skjuta eller strypa honom och bestämt
sig för det sednare medlet i anseende till de
med det förra förknippade svårigheter. Sedan
hon på tisdagen mött honom och föreslagit
ett nytt sammanträffande samt han utsatt tid
och ställe för detta, hade hon på onsdagen
varit hemma till kl. 12, då hon gått till Lo-
visa Eriksson. Der hade hon qvarstannat till
kl. omkring 5, då hon gått hem för att kläda
sig till mötet. För Lovisa Eriksson hade hon
ej talat att hon skulle hafva ett möte, men
väl att hon hade en fästman. Snöret hade
hon burit i kjortelfickan alltsedan hon flera
veckor förut fätt det af fadren till upphåll-
ningsband.
När hon träffat hr Montan, hade de följts
åt till huset vid Hötorget. Inkomne i rum-
met, hade de först lagt af sig ytterkläderna
(Josefina hade en kappa, hvars åtkomst län-
gre fram skall omtalas) sedan hade de pratat en
stund. Montan hade frågat hvad hon gjort
sedan de sist träffa?es, hvarpå hon svarat att
hon hade sytt. Han hade frågat henne om
hon varit på några nöjen, hvartill hon svarat
nej. Hon hade åter förebrått honom att han
var elak, enär han ej ville hålla sina löften
till henne. Derpå hade han svarat: Prat!
Hvad är det för småsaker! Du får nog någon
som håller dig bättre än jag eller ock blir du
snart gift!
(Dessa ord voro sannolikt hans dödsdom.)
När han derefter tryckte henne ned i sof-
fan, föregaf hon att hon plötslige fick ondt i
venstra sidan, så att han släppte henne. Der-
vid drog hon upp tåten ur kjortelfickan.
Kort derefter ställde han sig åter framför
henne och försökte trycka henne ned i soffan
igen, men under det hon gjorde motstånd lade
hon tåten om hans hals, trädde ändarne bakom
hans nacke genom öglan och förde ändarne
framåt, en öfver hvardera af hans axlar. När
hon drog till ändarne föll han genast ned,
stötte mot en stol och sjönk sedan till golf-
vet. Allt detta var ett par minuters verk.
Härefter tyckte hon att hon så gerna som
som någon annan kunde taga hvad som fanns
hos honom och bemäktigade sig hvad han hade
i den uppåtvända sidans byx- och västfickor.
Derefter gick hon sakta ut. Vid hemkomsten
visade hon allt för föräldrarne, sägande att
hon fått det af fästmannen-kadetten. Nyck-
larne, sade hon, hörde till chiffonieren i hans
hem, och han hade lemnat henne dem i för-
var för att de ej skulle komma bort på Karl-
berg. Klockan hade hon dagen derefter visat
för de båda väninnorna Klara och Lovisa.
Hon hade ej vetat om eller att Montan var
död, men känt beständig oro och tyckt sig
ofta se hans skugga. Förtviflad hade hon tänkt
å att göra af med sig, genom att vid Rosen-
Pad kasta sig i Norrström, men för modrens
skull hade hon underlåtit det. Som motiv till
dådet hade hon uppgifvit att hon tyckt Mon-
tan våra så elak, att han med ingenting min-
dre än döden kunde straffas. Att hon förra
gången i vissa delar lemnat oriktiga uppgifter
kom sig deraf, att hon i blygsel och förvirring
blott önskat att få slut på förhöret, hvadan
hon svarat mer snabbt än sanningsenligt.
x
,
) Detta intyg har tillkommit på det sättet att
en kadett en dag erböll skriftlig, med fingeradt
namn undertecknad underrättelse om förtalet
mot Josefina Eklund och uppmaning att freda
henne. Han efterkom denna uppmaning på det
sättet, att han skref ett med hans eget.namn un-
dertecknadt, men till ingen adresseradt bref, der-
uti han intygade att, enligt hans och kamraters
öfvertygelse, Josefina Eklund verkligen vore en
aktningsvärd flicka. (Referenten icke i till-
fälle att anföra ordalagen, men meningen vågar