Eklund hade försäkrat att allt hvad hon förut derom berättat vore sannt (utom i en punkt. hvarom längre fram skall talas). På förfrå gan om hennes sedlighet hade hon svarat at hon blifvit förförd af en löjtnant, ej långt ef ter att hon gått och läst; men hon hade ef: ter den dagen ej haft någon bekantskap med honom. I följd af sitt glada lynne hade hon ofta skämtat och pratat med herrar, men doch bibehållit rätt att njuta ett godt rykte. För 2 eller 3 år sedan hade en sjöman ombord å ett vid Hornsberg lossande fartyg tyckt om henne och mycket varit i sällskap med henne; andra hade då förtalat henne hos honom och sagt att hon stode i alltför förtroligt förhållande till kadettkåren; en kadett hade då gifvit henne ett intyg om att hon vore oskyldig till hvad man i nämnda afseende: påbördat henne. ) Hon hade visserligen ofta varit ute om qvällarne, men endast för att få rörelse och frisk luft efter sitt stillasittande arbete hemma, En dag för någon tid sedan hade hennes föräldrar erhållit ett bref, hvari den förenämnde kadetten begärde föräldrarnes tillstånd att framdeles få gifta sig med Josefina. Detta bref hade Josefina sjelf skrifvit konceptet till; renskriften hade en bokhållare i en bod vid Drottninggatan på hennes till hans principal framställda begäran fått verkställa. Föräldrarne, som icke kunde skrifva eller ens läsa skrifvet, hade låtit henne läsa upp brefvet för sig och bedt henne afgifva skrifligt och bifallande svar derå. Detta hade hon ock gjort, men det sålunda tillkomna brefvet hade hon icke afsändt, utan förstört. Hon hade stundom om aftnarne gjort promenader med två väninnor, Clara Walkman och Lovisa Eriksson. Hon hade lyssnat till Montans önskningar, emedan hon trott honom, såsom en äldre man, kunna bättre än andra hålla hvad han lofvat. Hon hade dock 4 å 5 gånger afslagit hans propositioner, men slutligen, då han gifvit heane de förr omnämnda löftena, följt honom. Tifter deras sammanvaro, hvilken ingen gång räckt öfver en timma, hade hon alltid gått först ut. De hade derunder mesta tiden pratat om hvad som helst, Hon hade ej frågat honom om hans namn, dels emedan hon ej ansåg det passande, dels emedan hon insåg att, om han velat dölja det, han skulle ha uppgifvit ett falskt. När de femte gången sammanträffade hade hon erinrat honom om att uppfylla sina löften, Han hade svarat: Sädana der löften behöfyer man ej hålla. Då hade hon börjat fundera på att taga hans lif genom att antingen skjuta eller strypa honom och bestämt sig för det sednare medlet i anseende till de med det förra förknippade svårigheter. Sedan hon på tisdagen mött honom och föreslagit ett nytt sammanträffande samt han utsatt tid och ställe för detta, hade hon på onsdagen varit hemma till kl. 12, då hon gått till Lovisa Eriksson. Der hade hon qvarstannat till kl. omkring 5, då hon gått hem för att kläda sig till mötet. För Lovisa Eriksson hade hon ej talat att hon skulle hafva ett möte, men väl att hon hade en fästman. Snöret hade hon burit i kjortelfickan alltsedan hon flera veckor förut fätt det af fadren till upphållningsband. När hon träffat hr Montan, hade de följts åt till huset vid Hötorget. Inkomne i rummet, hade de först lagt af sig ytterkläderna (Josefina hade en kappa, hvars åtkomst längre fram skall omtalas) sedan hade de pratat en stund. Montan hade frågat hvad hon gjort sedan de sist träffa?es, hvarpå hon svarat att hon hade sytt. Han hade frågat henne om hon varit på några nöjen, hvartill hon svarat nej. Hon hade åter förebrått honom att han var elak, enär han ej ville hålla sina löften till henne. Derpå hade han svarat: Prat! Hvad är det för småsaker! Du får nog någon som håller dig bättre än jag eller ock blir du snart gift! (Dessa ord voro sannolikt hans dödsdom.) När han derefter tryckte henne ned i soffan, föregaf hon att hon plötslige fick ondt i venstra sidan, så att han släppte henne. Dervid drog hon upp tåten ur kjortelfickan. Kort derefter ställde han sig åter framför henne och försökte trycka henne ned i soffan igen, men under det hon gjorde motstånd lade hon tåten om hans hals, trädde ändarne bakom hans nacke genom öglan och förde ändarne framåt, en öfver hvardera af hans axlar. När hon drog till ändarne föll han genast ned, stötte mot en stol och sjönk sedan till golfvet. Allt detta var ett par minuters verk. Härefter tyckte hon att hon så gerna som som någon annan kunde taga hvad som fanns hos honom och bemäktigade sig hvad han hade i den uppåtvända sidans byxoch västfickor. Derefter gick hon sakta ut. Vid hemkomsten visade hon allt för föräldrarne, sägande att hon fått det af fästmannen-kadetten. Nycklarne, sade hon, hörde till chiffonieren i hans hem, och han hade lemnat henne dem i förvar för att de ej skulle komma bort på Karlberg. Klockan hade hon dagen derefter visat för de båda väninnorna Klara och Lovisa. Hon hade ej vetat om eller att Montan var död, men känt beständig oro och tyckt sig ofta se hans skugga. Förtviflad hade hon tänkt å att göra af med sig, genom att vid RosenPad kasta sig i Norrström, men för modrens skull hade hon underlåtit det. Som motiv till dådet hade hon uppgifvit att hon tyckt Montan våra så elak, att han med ingenting mindre än döden kunde straffas. Att hon förra gången i vissa delar lemnat oriktiga uppgifter kom sig deraf, att hon i blygsel och förvirring blott önskat att få slut på förhöret, hvadan hon svarat mer snabbt än sanningsenligt. x , ) Detta intyg har tillkommit på det sättet att en kadett en dag erböll skriftlig, med fingeradt namn undertecknad underrättelse om förtalet mot Josefina Eklund och uppmaning att freda henne. Han efterkom denna uppmaning på det sättet, att han skref ett med hans eget.namn undertecknadt, men till ingen adresseradt bref, deruti han intygade att, enligt hans och kamraters öfvertygelse, Josefina Eklund verkligen vore en aktningsvärd flicka. (Referenten icke i tillfälle att anföra ordalagen, men meningen vågar