— 130 — — Jag ville säga, stammade han, jag ville säga . 5 Du menar, att man borde straffa denne man och jaga honom bort, och deri har du rätt. Ju mindre ett embete är aktadt och ansedt, desto mera måste de som bekläda det, förtjena aktning och tillit. Du har emellertid förrådt den sak, du skulle leda. Du är alltså äregirig, mäster Ekorre, och vill försöka på att spela den fine polismannen. Du vilseleder domstolen och söker sjelf på annat håll, men du är icke slug nog dertill, — Men, patron, jag svär ... — Tyst! Du ämnar väl icke pudra i mig att du sagt allt hvad du vet och hvad det var din pligt att yppa för ransakningsdomaren. Under det domstolen riktar undersökningen mot kassören, riktar du den mot bankiren, som du utspionerar, med hvars betjent du blifvit ankamrat! Var herr Lecoq verkligen ond? Fanferlot, som kände honom så väl, trodde det icke riktigt, men man vet aldrig huru man har det med den fördömda karlen, — Om du ändå dugde till något, men nej — du vill vara herre, och du är icke ens en duglig arbetare. — Ni har rätt, patron, sade Fanferlot, som icke. re tänkte på att neka, i en ömklig tom. . Menhuru skall man bära sig åt i en gåk som doang, der man icke har det minsta