— 130 —
— Jag ville säga, stammade han, jag ville
säga . - -
5 Du menar, att man borde straffa denne
man och jaga honom bort, och deri har du
rätt. Ju mindre ett embete är aktadt och
ansedt, desto mera måste de som bekläda det,
förtjena aktning och tillit. Du har emeller-
tid förrådt den sak, du skulle leda. Du är
alltså äregirig, mäster Ekorre, och vill för-
söka på att spela den fine polismannen. Du
vilseleder domstolen och söker sjelf på annat
håll, men du är icke slug nog dertill,
— Men, patron, jag svär ...
— Tyst! Du ämnar väl icke pudra i mig
att du sagt allt hvad du vet och hvad det
var din pligt att yppa för ransakningsdoma-
ren. Under det domstolen riktar undersök-
ningen mot kassören, riktar du den mot ban-
kiren, som du utspionerar, med hvars betjent
du blifvit ankamrat!
Var herr Lecoq verkligen ond? Fanferlot,
som kände honom så väl, trodde det icke rik-
tigt, men man vet aldrig huru man har det
med den fördömda karlen,
— Om du ändå dugde till något, men
nej — du vill vara herre, och du är icke
ens en duglig arbetare.
— Ni har rätt, patron, sade Fanferlot, som
icke. re tänkte på att neka, i en ömklig
tom. . Menhuru skall man bära sig åt i en
gåk som doang, der man icke har det minsta