vi då verkligen skiljas åt? Ni, som kostat mig så stora summor! Orsaken hvarför hr Demidoff säljer sina taflor hörer till la vie priv:e. Litet filosofi afligsnar oss från allvarliga sysselsättningar — mycket filosofi återför oss dit; så -ockmed den stora lyx, som tillhört denna. sednare tid. Tack vare hr Ollivier, som försäkrat att hans hustru ej kommer att bära någon annan toalett än den allra evklaste, har nu redan börjat visa. sig en tendeus till reaktion i moderna. Man har redan börjät förminska de långa släpen på balklädningarna; man börjar nu inse, att det är få, som ha så stora salonger, att damerna riktigt kunna få breda ut sina släp på längden. Deremot hafva coiffurerna börjat antaga en betänklig höjd; de prydas med små rosetter, som blifvit döpta tilll la coquette, la gracicuse . . . Dessa höga coiffurer upprulla för oss ett blad ur historien. Ludvig XIV, denne stolte konung som sade: staten det är jag, för hvilken allas vilja skulle böja Sig, denne, den stoltaste och mest egoistiske monark, som någonsin suttit på Frankrikes tron — var det dock hennes majestit Modet förbehållet att gifva en lexa. Damerna buro på den tiden mycket höga och breda coiffurer. -Mademoiselle Fontanges, som stod ganska högt i--konungens gunst, hade en dag satt en bandros i sitt hår. Detta var en revolution.-Snart såg man alla damer bära dylika bandrosor,ja, antalet ökades, många satte på sig tio till tolf rosetter. Hufvudet blef så öfverlastadt med rosetter och lockar, att då en elegant dam på dentiden skulle stiga in i ett rum, måste hon böja sitt hufvud.. Detta befängda mod hade 36 olika namn: La duchesse, Le solitaire, Le musifuetaire, Le firmament o..s. v. Ludvig var högst missnöjd med detta mod; han befallte prinsessorna att föregå med godt exempel genom att förändra det, men för s! För hvarje gång han befallte blef -hårklädseln allt högre. Konungen insåg nu att han var öfvervunnen — hans allmakt hade strandat mot modets. — En vacker dag presenterades en engelsk dam vid det franska hofvet. Hon bar en enkel hårklädsel; alla damerna betraktade -henne med förvåning och alla skrattade. Dagen derpåvar de höga coiffurernas välde förbi: hela hofvet hade antagit den engelska damens hårklädsel. Ludvig blef nu helt för-grymmad: Furu, utropade han, jag, som så länge har befallt att dessa oformliga prydnader skulle Bortläggas, jag, Frankrikes miäktigaste regent, har ej kunnat förändra-ett mod! — Man -har trotsat. min vilja — i sanning, jag är på det högsta förolämpad! En främling kommer .. hit till mitt hof, och henne tillkommer äran att ha frambragt denna revolution! Domstolen har i dessa dagar dömt hr Lucas Brain till 2 års fängelse för det han tillfredsställt hr Chasles passion för handskrifter: han fick i sin samling bref från Cleopatra till Cesar, från Maria Magdalena, Lazarus o.s.v. Hr Chasles hade redan betalat ut den lilla ätta summan af 150,000 frank då förfalskningen blef upptäckt. Denna rättegång har påmint om en liten mystifikation, som under restaurationen väckte stort uppseende och i hvilken en af Frankrikes mest berömda skriftställate spelade hufvudrollen. Det var år 1823. Hr Måerim6e hade just låtit utgifva sin vackra Komedi Clara Gazul. Den unge författaren var mycket firad både inom den stora och den litterära verlden; han var isynnerhet en flitig gäst hos en: familj, som bebodde ett elegant hotell i-faubourg St. Germain; värdinnan i huset sysselsatte sig ifrigt med att få ihop en samling handskrifter, och hon påstod att hennes samling hade endast en rival, och denne var hr Georges Cuvier (ingen är fullkomlig här i verlden), och den celebre geologens svaghet var hans dyrbara samling af handskrifter. Min vän, sade en dag den charmanta damen till hr Merimåe, ni, som springer öfverallt, försök att göra mig en stor tjenst. Hvilken? Jo, den att tillhvad pris som helst skaffa mig ett bref från Robespierre till hans ona Catherine Theos. Jag skall försöka, svarade poeten. Huru tacka er, min vän; Cuvier kommer att dö af afund ifall jag kunde komma åt ett. En månad derefter lemnade Mcrimåee det så ifrigt önskade brefvet. Handskriften undersöktes noga ; det var Robespierres stil, samma bläck, samma slags papper, som begagnades af den celebre tribunen. Damena strätade af glädje; men högmodet skulle spela henne ett spratt. Hon lät genast underrätta Cuvier om sin lycka — han infann sig genast — hvad säger ni nu, min vän! Cuvier bleknade — han höll i sin hand detta dyrbara bref, han sranskade det noga; hans samling var nu öfreryunnen ; oaktadt alla sina bemödanden hade wan aldrig lyckats påträffa ett bref från Rospierre till Catherine Theos... Men plötsigt uppgaf Cuvier ett rop, sprang till fönstret, satte papperet på rutan och uppgaf ett hjertigt skratt: jag har alltid ansett Robespierre kt skicklig man; men, i sanning, an var starkare än jag trodde. Se! Nu visade han för den bestörta damen vattenstämyeln 1823 i papperet. . In man, som lefde I te BR ont Dr del Jet lh OR Ke ÅR Fn JR RR RR