vi då verkligen skiljas åt? Ni, som kostat mig
så stora summor! Orsaken hvarför hr De-
midoff säljer sina taflor hörer till la vie priv:e.
Litet filosofi afligsnar oss från allvarliga
sysselsättningar — mycket filosofi återför oss
dit; så -ock- med den stora lyx, som tillhört
denna. sednare tid. Tack vare hr Ollivier,
som försäkrat att hans hustru ej kommer att
bära någon annan toalett än den allra evk-
laste, har nu redan börjat visa. sig en tendeus
till reaktion i moderna. Man har redan bör-
jät förminska de långa släpen på balklädnin-
garna; man börjar nu inse, att det är få, som
ha så stora salonger, att damerna riktigt kunna
få breda ut sina släp på längden. Deremot
hafva coiffurerna börjat antaga en betänklig
höjd; de prydas med små rosetter, som blif-
vit döpta tilll la coquette, la gracicuse . . .
Dessa höga coiffurer upprulla för oss ett blad
ur historien. Ludvig XIV, denne stolte ko-
nung som sade: staten det är jag, för hvil-
ken allas vilja skulle böja Sig, denne, den
stoltaste och mest egoistiske monark, som nå-
gonsin suttit på Frankrikes tron — var det
dock hennes majestit Modet förbehållet att
gifva en lexa. Damerna buro på den tiden
mycket höga och breda coiffurer. -Mademoi-
selle Fontanges, som stod ganska högt i--ko-
nungens gunst, hade en dag satt en bandros
i sitt hår. Detta var en revolution.-- Snart såg
man alla damer bära dylika bandrosor,ja, an-
talet ökades, många satte på sig tio till tolf
rosetter. Hufvudet blef så öfverlastadt med
rosetter och lockar, att då en elegant dam på
dentiden skulle stiga in i ett rum, måste hon
böja sitt hufvud.. Detta befängda mod hade
36 olika namn: La duchesse, Le solitaire, Le
musifuetaire, Le firmament o..s. v. Ludvig
var högst missnöjd med detta mod; han be-
fallte prinsessorna att föregå med godt exem-
pel genom att förändra det, men för s!
För hvarje gång han befallte blef -hårklädseln
allt högre. Konungen insåg nu att han var
öfvervunnen — hans allmakt hade strandat
mot modets. — En vacker dag presenterades
en engelsk dam vid det franska hofvet. Hon
bar en enkel hårklädsel; alla damerna betrak-
tade -henne med förvåning och alla skrattade.
Dagen derpå- var de höga coiffurernas välde
förbi: hela hofvet hade antagit den engelska
damens hårklädsel. Ludvig blef nu helt för-
-grymmad: Furu, utropade han, jag, som så
länge har befallt att dessa oformliga prydna-
der skulle Bortläggas, jag, Frankrikes miäkti-
gaste regent, har ej kunnat förändra-ett mod!
— Man -har trotsat. min vilja — i sanning,
jag är på det högsta förolämpad! En främling
kommer .. hit till mitt hof, och henne tillkom-
mer äran att ha frambragt denna revolution!
Domstolen har i dessa dagar dömt hr Lu-
cas Brain till 2 års fängelse för det han till-
fredsställt hr Chasles passion för handskrifter:
han fick i sin samling bref från Cleopatra till
Cesar, från Maria Magdalena, Lazarus o.s.v.
Hr Chasles hade redan betalat ut den lilla
ätta summan af 150,000 frank då förfalsk-
ningen blef upptäckt. Denna rättegång har
påmint om en liten mystifikation, som under
restaurationen väckte stort uppseende och i
hvilken en af Frankrikes mest berömda skrift-
ställate spelade hufvudrollen. Det var år 1823.
Hr Måerim6e hade just låtit utgifva sin vackra
Komedi Clara Gazul. Den unge författaren var
mycket firad både inom den stora och den litte-
rära verlden; han var isynnerhet en flitig gäst
hos en: familj, som bebodde ett elegant hotell
i-faubourg St. Germain; värdinnan i huset
sysselsatte sig ifrigt med att få ihop en sam-
ling handskrifter, och hon påstod att hennes
samling hade endast en rival, och denne var
hr Georges Cuvier (ingen är fullkomlig här i
verlden), och den celebre geologens svaghet
var hans dyrbara samling af handskrifter.
Min vän, sade en dag den charmanta da-
men till hr Merimåe, ni, som springer öfver-
allt, försök att göra mig en stor tjenst. Hvil-
ken? Jo, den att till- hvad pris som helst
skaffa mig ett bref från Robespierre till hans
ona Catherine Theos. Jag skall försöka,
svarade poeten. Huru tacka er, min vän;
Cuvier kommer att dö af afund ifall jag kunde
komma åt ett. En månad derefter lemnade
Mcrimåee det så ifrigt önskade brefvet. Hand-
skriften undersöktes noga ; det var Robespierres
stil, samma bläck, samma slags papper, som
begagnades af den celebre tribunen. Damena
strätade af glädje; men högmodet skulle spela
henne ett spratt. Hon lät genast underrätta
Cuvier om sin lycka — han infann sig genast —
hvad säger ni nu, min vän! Cuvier bleknade —
han höll i sin hand detta dyrbara bref, han
sranskade det noga; hans samling var nu öf-
reryunnen ; oaktadt alla sina bemödanden hade
wan aldrig lyckats påträffa ett bref från Ro-
spierre till Catherine Theos... Men plöts-
igt uppgaf Cuvier ett rop, sprang till fönstret,
satte papperet på rutan och uppgaf ett hjert-
igt skratt: jag har alltid ansett Robespierre
- kt skicklig man; men, i sanning,
an var starkare än jag trodde. Se! Nu vi-
sade han för den bestörta damen vattenstäm-
yeln 1823 i papperet. . In man, som lefde
I te BR ont Dr del Jet lh OR Ke ÅR Fn JR RR RR