-— JJ —
Denna gång slapp Prosper att vänta utan-
för dörren och sitta på den gamla trä-
bänken. Domaren väntade i stället på honom.
Det var nemligen herr. Patrigent, hvilken
såsom en djup menniskokännare hade anord-
nat sammankomsten mellan herr Bertomy och
hans son.
Han var. säker på att en skakande scen
egt rum med. fadren; denne man med sin be-
röfvade rättskaffenhet, och sonen, som var
anklagad för stöld, och han räknade på att
denna scen skulle ha krossat Prospers mod
och ihärdighet.
Han lät derför inkalla fången straxt efter
Sammankomsten, i det hopp, att han, skakad
af de häftiga sinnesrörelserna, skulle till-
stå allt.
Han blef derför icke litet öfverraskad af
att se kassören träda in med stolt och lugn
— Har ni betänkt er nu? frågade han
gtraxt. ij
— Emedan jag är oskyldig, min herre, hade
jag ingenting att betänka,
— Det tycks icke som fängelset skulle he
varit en god rådgifvare, sade domaren. N
har glömt, att det blott är genom uppriktig:
het och ånger, som man förvärfvar sig sina
domares öfverseende.
— Jag behöfver hvarken öfverseende el
ler nåd.
Herr Patrigent kunde icke tillbakahålla et