— Det är något som verkligen icke en gång föll mig in. — Och vidare lade ni ju er hand på revolvern som ni hade i fickan? — Ja, jag hade min hand i den ficka, der revolvern låg. — Ni säger att detta skedde af gammal vana? — Ja, hr ordförande. — Yttrade ni blott detta: Ja, med Rocher fort, men icke med hans handtlangare ? — Nej, jag sade en af hans handtlangare: Härmed syftade jag på hr Grousset. På detta vis fortfor ordföranden att gå prinsen inpå lifvet, utan att denne förlorade sin förmåga att ge fyndiga svar. Han förklarade sig slutligen vidhålla hvad han genast efter händelsen om densamma berättat. När Fonvielle uppträdde, kunde emellertid prinsen icke med lugn höra på, utan han afbröt honom oupphörligen, ofta i förnärmande uttryck. Både Fonvielle och Grousset, en ur radikal synpunkt mycket lofvande ung man på 25 år, sökte under afgifvandet af sina vittnesberättelser begagna hvarie rimligt tillfälle som erbjöd sig att göra skandal. Då ordföranden fästade Fonvielles uppmärksamhet på den graverande omständigheten att han gått beväpnad till prinsen, ursäktade han sig först med att det var en vana, som han fått under sin vistelse i Amerika, och sedan, då ordföranden uttalat sitt ogillande öfver införandet af slikt amerikanskt oskick i Frankrike, yttrade han att han aldrig gick utan vapen i Paris, sedan han upplefvat att en prins (Murat) ostraffadt kunde låta sina lakejer öfverfalla och prygla folk, Detta yttrande uppväckte stor förtrytelse bland åhörarne, På advokaten Demanges begäran upplästes två förklaringar af Fonvielle under den förberedande ransakningen, hvilka advokaterna ansågo stå i strid mot hvarandra. Advokaten Demange yttrade derofter: : Hr president, var af den godheten att fråga vittnet, om det har yttrat följande: Pierre Bonaparte sköt min vän Victor Noir, men han fick. en dugtig örfil. Fonvielle gemälde härå : Nej! Aldrig har jag sagt någonting annat, sedan jag kom ut ur detta olyckliga hus, än hvad jag vid Victor Noirs graf besvor: Pierre Bonaparte skymfade Victor Noir; Pierre Bonaparte slog Victor Noir; Pierre Bonaparte mördade Victor Noir. (Stor sensation bland åhörarne.) Grousset gick ännu längre. När ordföranden ställde till honom den sedvanliga frågan SR han var slägt med den anklagade, svarade an: S — Hur kan jag veta det? Denne mans mor förde ett så lättsinnigt lefverne, att man omöjligen kan säga om man är slägt med honom eller icke. På generalprokuratorns yrkande gaf ordföranden Grousset en allvarlig tillrättavisning; men det hjelpte icke, Scdan Grousset förklarat orsaken, hvarför han utmanade prinsen samt beskrifvit sin färd till Auteuil i sällskap med Santon, Noir och Fonvielle, af hvilka de båda sistnämnde då begåfvo sig till prinsen, tillade han: — Vi hade redan en stund vandrat fram och åter, då vi plötsligt fingo se Vietor Noir vid husets port. Han tycktes vackla. Set — utbrast Santon — Noir faller till marken! Vi sågo, att han ej åter reste sig. Vi skyndade dit för att hjelpa upp honom. Några förbigående kommo jemte oss till honom. Vi reste upp honom, och jag fick se att hans hatt rullade på marken. Jag tycker mig ännu se denna hatt! Den hade hvitt foder; det var hans högtidshatt; kanske hade han köpt den till sitt bröllop. På denna hatt har jag ofta tänkt; jag har den alltjemt för ögonen. I samma ögonblick rusade Fonvielle ut ur huset med ropet: Mord! och sin pistol i handen, Noir uppgaf sin sista suck i våra armar. När jag sade: Det är en republikan, som blifvit skjuten af en Bonaparte, drogo sig alla skyggt tillbaka. Då först var det jag fattade och kunde göra mig reda för hvilket inflytande aderton års förtryck och kejserlig despotism utöfvat på dessa stackars menniskörs kärakter. Här blef Grousset afbruten af generalprokuratorn och utvisad ur rättens sessionssal. Han återfördes till fängelset (som bekant är han häktad för tryckfrihetsbrott). En mängd andra vittnen hördes, men som ingen af dem varit vittne till sammanträffandet, kunde de naturligtvis icke lemna några upplysningar om hvad dervid förefallit. Det hade förut allmänt berättats att Fonvielle skulle straxt efter Noirs död ha sagt åt flera personer, att Noir hade gifvit prinsen en duktig örfil. Intet af de afhbörda vittnena hade hört något sådant. Många vittnen hade på prinsens venstra kind sett märke efter ett slag, men såväl läkare som andra personer lemnade olika uppgifter om hvarest märketsynts Det upplystes att Noir haft mycket trånga handskar och att dessa vid hans död varit alldeles hela, hvärmed advokaten på den sidan ville ådagalägga att Noir ej hade kunnat gifva prinsen ett hårdt slag med knuten näfve — något som läkare antogo ha skett; Otvifvelaktigt är att den till största delen af högre embetsmän sammansatta juryn var mera stämd till prinsens förmån, än till Noirs, och de: syntes ofta blifva förbittrade öfver motvittnenas (isynnerhet Fonvielles och Groussets) dels mycket häftiga, dels grofva yttranden, hvilket allt torde ha medverkat till den utgång målet fick.