— Det är något som verkligen icke en gång
föll mig in.
— Och vidare lade ni ju er hand på revol-
vern som ni hade i fickan?
— Ja, jag hade min hand i den ficka, der
revolvern låg.
— Ni säger att detta skedde af gammal
vana?
— Ja, hr ordförande.
— Yttrade ni blott detta: Ja, med Rocher
fort, men icke med hans handtlangare ?
— Nej, jag sade en af hans handtlangare:
Härmed syftade jag på hr Grousset.
På detta vis fortfor ordföranden att gå prin-
sen inpå lifvet, utan att denne förlorade sin
förmåga att ge fyndiga svar. Han förklarade
sig slutligen vidhålla hvad han genast efter
händelsen om densamma berättat.
När Fonvielle uppträdde, kunde emellertid
prinsen icke med lugn höra på, utan han afbröt
honom oupphörligen, ofta i förnärmande ut-
tryck. Både Fonvielle och Grousset, en ur
radikal synpunkt mycket lofvande ung man på
25 år, sökte under afgifvandet af sina vittnes-
berättelser begagna hvarie rimligt tillfälle som
erbjöd sig att göra skandal. Då ordföranden
fästade Fonvielles uppmärksamhet på den gra-
verande omständigheten att han gått beväpnad
till prinsen, ursäktade han sig först med att
det var en vana, som han fått under sin vi-
stelse i Amerika, och sedan, då ordföranden
uttalat sitt ogillande öfver införandet af slikt
amerikanskt oskick i Frankrike, yttrade han
att han aldrig gick utan vapen i Paris, sedan
han upplefvat att en prins (Murat) ostraffadt
kunde låta sina lakejer öfverfalla och prygla
folk, Detta yttrande uppväckte stor förtry-
telse bland åhörarne, På advokaten Deman-
ges begäran upplästes två förklaringar af Fon-
vielle under den förberedande ransakningen,
hvilka advokaterna ansågo stå i strid mot
hvarandra. Advokaten Demange yttrade der-
ofter: :
Hr president, var af den godheten att fråga
vittnet, om det har yttrat följande: Pierre
Bonaparte sköt min vän Victor Noir, men han
fick. en dugtig örfil.
Fonvielle gemälde härå :
Nej! Aldrig har jag sagt någonting annat,
sedan jag kom ut ur detta olyckliga hus, än
hvad jag vid Victor Noirs graf besvor: Pierre
Bonaparte skymfade Victor Noir; Pierre Bo-
naparte slog Victor Noir; Pierre Bonaparte
mördade Victor Noir. (Stor sensation bland
åhörarne.)
Grousset gick ännu längre. När ordföran-
den ställde till honom den sedvanliga frågan
SR han var slägt med den anklagade, svarade
an: S
— Hur kan jag veta det? Denne mans mor
förde ett så lättsinnigt lefverne, att man omöj-
ligen kan säga om man är slägt med honom
eller icke.
På generalprokuratorns yrkande gaf ordfö-
randen Grousset en allvarlig tillrättavisning;
men det hjelpte icke, Scdan Grousset förkla-
rat orsaken, hvarför han utmanade prinsen
samt beskrifvit sin färd till Auteuil i sällskap
med Santon, Noir och Fonvielle, af hvilka de
båda sistnämnde då begåfvo sig till prinsen,
tillade han:
— Vi hade redan en stund vandrat fram
och åter, då vi plötsligt fingo se Vietor Noir
vid husets port. Han tycktes vackla. Set
— utbrast Santon — Noir faller till mar-
ken! Vi sågo, att han ej åter reste sig. Vi
skyndade dit för att hjelpa upp honom. Några
förbigående kommo jemte oss till honom. Vi
reste upp honom, och jag fick se att hans
hatt rullade på marken. Jag tycker mig ännu
se denna hatt! Den hade hvitt foder; det var
hans högtidshatt; kanske hade han köpt den
till sitt bröllop. På denna hatt har jag ofta
tänkt; jag har den alltjemt för ögonen. I
samma ögonblick rusade Fonvielle ut ur hu-
set med ropet: Mord! och sin pistol i han-
den, Noir uppgaf sin sista suck i våra ar-
mar. När jag sade: Det är en republikan,
som blifvit skjuten af en Bonaparte, drogo
sig alla skyggt tillbaka. Då först var det jag
fattade och kunde göra mig reda för hvilket
inflytande aderton års förtryck och kejserlig
despotism utöfvat på dessa stackars menni-
skörs kärakter.
Här blef Grousset afbruten af generalpro-
kuratorn och utvisad ur rättens sessionssal.
Han återfördes till fängelset (som bekant är
han häktad för tryckfrihetsbrott).
En mängd andra vittnen hördes, men som
ingen af dem varit vittne till sammanträffan-
det, kunde de naturligtvis icke lemna några
upplysningar om hvad dervid förefallit. Det
hade förut allmänt berättats att Fonvielle
skulle straxt efter Noirs död ha sagt åt flera
personer, att Noir hade gifvit prinsen en duk-
tig örfil. Intet af de afhbörda vittnena hade
hört något sådant. Många vittnen hade på
prinsens venstra kind sett märke efter ett
slag, men såväl läkare som andra personer
lemnade olika uppgifter om hvarest märketsynts
Det upplystes att Noir haft mycket trånga
handskar och att dessa vid hans död varit
alldeles hela, hvärmed advokaten på den si-
dan ville ådagalägga att Noir ej hade kunnat
gifva prinsen ett hårdt slag med knuten
näfve — något som läkare antogo ha skett;
Otvifvelaktigt är att den till största delen
af högre embetsmän sammansatta juryn var
mera stämd till prinsens förmån, än till Noirs,
och de: syntes ofta blifva förbittrade öfver
motvittnenas (isynnerhet Fonvielles och Grous-
sets) dels mycket häftiga, dels grofva yttran-
den, hvilket allt torde ha medverkat till den
utgång målet fick.