ögonblick, då jag är ett offer för den skändligaste plan. — Offer, utbråst herr Bertomy, offer! . . Det vill säga, att du vill kastå em vanärande skugga på den mans namn, som öfverhopat dig med välgeriingar, som har beredt dig en lysande ställning och som hade tillämnat dig en ännu mera lysande framtid! Det är nog att du bestulit honom — båktala honom icke också! : — Men, min far, låt mig dock säga dig... — Hvad, du vill väl icke förneka din principals godhet mot dig? Du var dock så säker vå Hans välvilja för dig, att du en dag skrof till mig; för att förbereda mig på-att jag snart skulle få göra en resa till Paris, för att för dig hos herr Fauvel anhålla om hans nidces hand. Var det en lögn? — Nöj, svarade Prosper med halfqväfd stämma, nej... . — Det är nu ett år: sedan, och då älskade du fröken Madeleine; det sade du åtminstone . .-. Jag älskar Henne högre än någonsin, jäg har aldrig upphört att älska henne: --cHerr Bertomy afbröt honom med en min -af föräktligt medlidande och sade: — Verkligen! Och tanken på den rena, oskyldiga flickan, som dui älskar, har icke kunnat afhålla dig från ditt lättsinniga lif! Du älskade chenne. : ; Huru har du då, utan att rodnaj kunnat våga att visa dig inför