UT: sa AVeRELAT KRIGAR AARSTA VIBAUG UID VALL SAGA. komsten (kl. 1,9) för föräldrarne, sägande att kon fått dessa saker af en kadett, med hvilken hon uppgaf sig ha blifvit förlofvad. Häradshöfding Staaff (den mördades svåger), hvilken under förhöret med Eklund var närvarande och undet detsamma hade flera frågor att framställa, såväl till den tilltalade som till de i målet athörda vittnen, påstod sin tro vara den, att Eklund omöjligen ensam kunde ha begått mordet. Poliskommissarien Cederborg ansåg emellertid att E. ensam var den brottsliga. Sedan nu det egentliga förhöret med E. var slut, hördes åtskilliga vittnen, och berättade, bland dem, Hotellegarinhan, Svensson, följande: I onsdags afton omkring kl.. 7 hade en okänd herre infunnit sig uti det i n:o 8 vid Hötorget befintliga hotellet och der begärt ett rum. På uppasserskans fråga om han önskade sängen bäddad, hade han svarat nej samt derefter tagit nyckeln och satt den i låset på inre sidan, Sedermera hade ingenting afhörts förr än omkring en half eller tre qvarts timma efter den okände gästens ankomst, då vittnet passerat förbi dörren till rummet och funnit den stå på glänt. Hon hade då frågat inåt rummet om herrn var inne, och då intet svar följde tittat in och sett någonting ligga på golfvet framför soffån. Då hon med anledning häraf såg närmare efter, fann hon en man ligga liflös på golfvet. Hon hade då genast skyndat efter den utanför patrullerande poliskonstapeln, som hemtat en fältskär för att få utrönt huruvida den på golfvet liggande mannen verkligen vore död, Fältskären Pettersson upplyste att han, som blifvit kallad till stället, vid sin ankomst funnit kroppen redan betydligt kallnad och intet tecken till lif; under fortgången af undersökningen hade han emellertid upptäckt rännsnaran, hvilken nästan gömdes af halsduken; Ofriga vittnen hade intet af egentlig vigt att omförmäla. Ingen bland de tillstädesvarande kände den aflidne. Man forskade derför i hans fickor, men fann hvarken plånbok eller portemonä, Slutligen upptäcktes i en ficka en liten papperslapp, på hvilken bland annat förekommo namnen Schwan och Cassel, hvilket hos någon bland de närvarande, som kände att hr Montan var utredningsman i Schwanska sterbhuset, väckte den förmodan, att den aflidne kunde vara advokatfiskalen Montan. Förfrågningar anställdes derför i det hus, der Montan med sin familj bodde, för att erfara om han befunne sig i hemmet, och då man dervid erfor att han ej var hemma stärktes man så mycket i sin förmodanatt den under så ohyggliga omständigheter påträffade döde kunde vara hr Montan, att man fann sig föranlåten tillkalla dennes svåger, rektor Staaff, hvilken straxt ditkom och naturligtvis genast igenkände den mördade. Det inses lätt att polisen varit i ansträngd verksamhet för att vinna upplysningar i detta hemska drama. Frågan gällde nemligen i första ögonblicket: mord eller sjelfmord? Bland de åtgärder som vidtogos, var äfven den att polismästaren lät i Dagbladet och Dag. Nyh. för lördagen utlofya en belöning af 150 rdr åt den, som kunde tillrättaskaffa ett förloradt guldur, som i annonsen noga beskrefs, Det efterlysta uret, som var af en mycket egendomlig beskaffenhet och lätt att igenkänna, var hr Montans saknade ur. Redan förut hade polisen genom förfrågningar hos stadens urmakare erfarit, att i onsdags afton — således en kort stund efter dödsfallet — en flicka hade hos urmakaren Tornberg vid Gustaf Adolfs torg låtit sätta tillrätta glaset på en klocka, hvars utseende öfverensstämde med beskrifningen på det saknade uret. Denna omständighet gaf ökadt stöd åt misstankarne om ett mord, och de vunno sin bekräftelse då i förrgår på förmiddagen, med anledning af den nyssnämnda annonsen, en kopparslagaregesäll vid namn Carl Oskar Tengelin infann sig först på det i annonsen uppgifna stället, och, efter hänvisning derifrån, i poliskammaren, samt uppgaf, att enisamma hus som han boende flicka, dotter till en sockerbruksarbetare, hade visat honom och hans hustru ett ur, så beskaffadt som det efterlysta. Polismästaren Östlund och chefen för detektiva polisen, kommissarien Cederborg, begåfvo sig med anledning häraf genast till uppgifvet ställe, der icke blott de hr Montar tillhöriga effekterna funnos, utan äfven innehafvarinnan af desamma. Det var ofrannämnda Josefina Eklund. Hon var ännu ej fullständigt klädd, hvarigenom röjdes det; armod i hvilket hon lefvat, och hvarom för öfrigt hennes föräldrahem talade. Det bör kanske anmärkas här, att hon säger sig icke ha fått mer än 10 rdr af Montan och detta den tredje gången de råkades. Josefina Eklund gjorde inga försök att neka, utan erkände genast att det var hon, som strypt mannen i hotellet vid Hötorget. Af allt, som hittills framgått i detta, ur många synpunkter hemska och upprörande drama, tyckes det vara satt utom allt tvifvel, att den olyckliga, vilseförda flickan drifvits till brottets begående endast af hat mot den man, till hvilken hon utan kärlek sålt sig för vinnande af en betryggad framtid, men som svikit dessa löften sedan han nått målet för sina önskningar. Det var medvetandet om det kränkande i hennes ställning, som alstrade hatet — hatet alstrade det förfärliga brottet genom hvilket en flik ånyo lyftats af den genomskinliga slöja, som döljer så mycken sedeslöshet och moralisk förskämning inom de kretsar i vår hufvudstad, som borde vara en föresyn för dem, som stå på en lägre bildningsgrad, Var å ena sidan den olyckligas hat förfärligt, hämnden snart sagdt infornalisk, så var å andra sidan den brottsliga handling, som framkallade denna rysliga katastrof upprörande och ur alla synpunkter fördömlig, och sällan hör man omtalas, att straffet i en så vräslig form följer brottet i spåren, som vid