UT: sa AVeRELAT KRIGAR AARSTA VIBAUG UID VALL SAGA.
komsten (kl. 1,9) för föräldrarne, sägande att
kon fått dessa saker af en kadett, med hvil-
ken hon uppgaf sig ha blifvit förlofvad.
Häradshöfding Staaff (den mördades svå-
ger), hvilken under förhöret med Eklund var
närvarande och undet detsamma hade flera
frågor att framställa, såväl till den tilltalade
som till de i målet athörda vittnen, påstod
sin tro vara den, att Eklund omöjligen ensam
kunde ha begått mordet.
Poliskommissarien Cederborg ansåg emeller-
tid att E. ensam var den brottsliga.
Sedan nu det egentliga förhöret med E.
var slut, hördes åtskilliga vittnen, och berät-
tade, bland dem, Hotellegarinhan, Svensson,
följande:
I onsdags afton omkring kl.. 7 hade en okänd
herre infunnit sig uti det i n:o 8 vid Hötorget
befintliga hotellet och der begärt ett rum. På
uppasserskans fråga om han önskade sängen
bäddad, hade han svarat nej samt derefter ta-
git nyckeln och satt den i låset på inre sidan,
Sedermera hade ingenting afhörts förr än om-
kring en half eller tre qvarts timma efter den
okände - gästens ankomst, då vittnet passerat
förbi dörren till rummet och funnit den stå
på glänt. Hon hade då frågat inåt rummet
om herrn var inne, och då intet svar följde
tittat in och sett någonting ligga på golfvet
framför soffån. Då hon med anledning häraf
såg närmare efter, fann hon en man ligga lif-
lös på golfvet. Hon hade då genast skyndat
efter den utanför patrullerande poliskonstapeln,
som hemtat en fältskär för att få utrönt huru-
vida den på golfvet liggande mannen verkligen
vore död,
Fältskären Pettersson upplyste att han, som
blifvit kallad till stället, vid sin ankomst fun-
nit kroppen redan betydligt kallnad och intet
tecken till lif; under fortgången af under-
sökningen hade han emellertid upptäckt ränn-
snaran, hvilken nästan gömdes af halsduken;
Ofriga vittnen hade intet af egentlig vigt
att omförmäla.
Ingen bland de tillstädesvarande kände den
aflidne. Man forskade derför i hans fickor,
men fann hvarken plånbok eller portemonä,
Slutligen upptäcktes i en ficka en liten pap-
perslapp, på hvilken bland annat förekommo
namnen Schwan och Cassel, hvilket hos någon
bland de närvarande, som kände att hr Mon-
tan var utredningsman i Schwanska sterbhuset,
väckte den förmodan, att den aflidne kunde
vara advokatfiskalen Montan. Förfrågningar
anställdes derför i det hus, der Montan med
sin familj bodde, för att erfara om han be-
funne sig i hemmet, och då man dervid erfor
att han ej var hemma stärktes man så myc-
ket i sin förmodanatt den under så ohygg-
liga omständigheter påträffade döde kunde vara
hr Montan, att man fann sig föranlåten till-
kalla dennes svåger, rektor Staaff, hvilken
straxt ditkom och naturligtvis genast igen-
kände den mördade.
Det inses lätt att polisen varit i ansträngd
verksamhet för att vinna upplysningar i detta
hemska drama. Frågan gällde nemligen i första
ögonblicket: mord eller sjelfmord? Bland de
åtgärder som vidtogos, var äfven den att polis-
mästaren lät i Dagbladet och Dag. Nyh. för
lördagen utlofya en belöning af 150 rdr åt den,
som kunde tillrättaskaffa ett förloradt guldur,
som i annonsen noga beskrefs, Det efterlysta
uret, som var af en mycket egendomlig beskaf-
fenhet och lätt att igenkänna, var hr Montans
saknade ur. Redan förut hade polisen genom
förfrågningar hos stadens urmakare erfarit, att
i onsdags afton — således en kort stund efter
dödsfallet — en flicka hade hos urmakaren
Tornberg vid Gustaf Adolfs torg låtit sätta
tillrätta glaset på en klocka, hvars utseende
öfverensstämde med beskrifningen på det sak-
nade uret. Denna omständighet gaf ökadt stöd
åt misstankarne om ett mord, och de vunno
sin bekräftelse då i förrgår på förmiddagen,
med anledning af den nyssnämnda annonsen,
en kopparslagaregesäll vid namn Carl Oskar
Tengelin infann sig först på det i annonsen
uppgifna stället, och, efter hänvisning derifrån,
i poliskammaren, samt uppgaf, att enisamma
hus som han boende flicka, dotter till en soc-
kerbruksarbetare, hade visat honom och hans
hustru ett ur, så beskaffadt som det efterlysta.
Polismästaren Östlund och chefen för detek-
tiva polisen, kommissarien Cederborg, begåfvo
sig med anledning häraf genast till uppgifvet
ställe, der icke blott de hr Montar tillhöriga
effekterna funnos, utan äfven innehafvarinnan
af desamma. Det var ofrannämnda Josefina
Eklund. Hon var ännu ej fullständigt klädd,
hvarigenom röjdes det; armod i hvilket hon
lefvat, och hvarom för öfrigt hennes föräldra-
hem talade. Det bör kanske anmärkas här,
att hon säger sig icke ha fått mer än 10 rdr
af Montan och detta den tredje gången de
råkades.
Josefina Eklund gjorde inga försök att neka,
utan erkände genast att det var hon, som
strypt mannen i hotellet vid Hötorget.
Af allt, som hittills framgått i detta, ur
många synpunkter hemska och upprörande
drama, tyckes det vara satt utom allt tvifvel,
att den olyckliga, vilseförda flickan drifvits
till brottets begående endast af hat mot den
man, till hvilken hon utan kärlek sålt sig för
vinnande af en betryggad framtid, men som
svikit dessa löften sedan han nått målet för
sina önskningar. Det var medvetandet om det
kränkande i hennes ställning, som alstrade
hatet — hatet alstrade det förfärliga brottet
genom hvilket en flik ånyo lyftats af den
genomskinliga slöja, som döljer så mycken
sedeslöshet och moralisk förskämning inom
de kretsar i vår hufvudstad, som borde vara
en föresyn för dem, som stå på en lägre bild-
ningsgrad, Var å ena sidan den olyckligas
hat förfärligt, hämnden snart sagdt infornalisk,
så var å andra sidan den brottsliga handling,
som framkallade denna rysliga katastrof upp-
rörande och ur alla synpunkter fördömlig, och
sällan hör man omtalas, att straffet i en så
vräslig form följer brottet i spåren, som vid