utgifningsrätt enligt 15 2 bevillningsstadgan
-ålagda bevillning höjes- från 2 till 5-rdr-för
hvarje 1,000-rdr af det högsta belopp af ban-
kens sedlar, som på en gång under nästföre-
gående året varit utlemnade i rörelsen. Detta
beslut fattades dock först efter en votering,
som utföll med 94 röster för utskottets för-
slag och 72 för bifall till hr von Ötters re-
servation, attnu gällande beskattningsföreskrift
i förevarande hänseende måtte bibehållas oför-
ändrad.
Diskussionen om denna fråga öppnades af:
hr Forsbeck, som till en början hänvisade till
en vid betänkandet fogad tablå öfver de en-
skilda bankernas ställning åren 1866—1868.
Af denna tablå framginge det, att dessa ban-
kers vinst ej vore så stör, som man kanhända
föreställt sig. Den uppginge ej i medeltal till
mer än mellan 6 å 7 procent, om man nem-
ligen undantoge tvenne banker, hvilka utgjorde
ett undantagsförhållande. Numera vore ej sedel-
utgifningen något privilegium, och att beskatta
bankerna efter den högsta sedelemissionen vore
orimligt, och alldenstund omständigheter in-
träffa, som förmå bankerna att för rörelsens
behöf en eller två månader om: året utlemna
en större sedelmåssa, än under vanliga för-
hållanden. Hellre då beskatta bankerna efter
deras inkomster. — Tal, yrkade derför afslag
å utskottets hemställan, uti hvilket yrkande
äfven hr ffierta instämde. Hr H; hadevalitid
ifrigt motsatt sig uppkomsten af sedelutgif-
vande banker, men han kunde dock ej förstå,
hvarför man så ifrigt förföljde alla våra en-
skilda banker, derför att en eller annan af
dem arbetade med stor vinst. Detta berodde
ej på sedelemissionens storlek, utan på sättet
huru affärerna skötas. Hr Sparre, som äfven
motsatte sig utskottets förslag, erinrade om
att enskilda banker derigenom skulle få sig
en beskattning af 10 proc. i behållningen,
hvilket vore mer än de flesta kunde bära. Man
borde ej afundas de enskilda bankerna deras
vinst, ty de hade dock genom. sinrörelse ökat
kapitalbildningen och gagnat landet.
Den förste, som uppträdde till försvar för
utskottet, var hr Ifvarsson, Han fann det
gånska naturligt, att privatbankerna beskatta-
des för det privilegiäm de hade att utgifva
förbindelser, som ej löpte med ränta. Detta
tillkonime egentligen endast riksbanken, men
dennes vinst tillföll det allmänna, då deremot
den behållning, somi- de enskilda bankerna
gåfvo, stoppades i några enskildas fickor. Hr
Jöns Rundbäck hyste samma åsigt, som ma-
joriteten inom utskottet, och detta af trenne
skäl: emedan i utlandet de enskilda sedelut-
gifvande bankerna alltid hade en högre be-
skattning; emedan vår riksbank. erhölle en
stor vinst på sedelutgifningen; samt emedan
det ej kunde vara orättvisare att belägga en
privatbanksedel mbd en särskild afgift än en
skuldsedel, för hvilken man begärde inteck-
ning. I samma syfte talade äfven hrr Fre-
drikson och Heggström, hvilken sistnämnde
upplyste, att den i det föregående omnämnda
tablån tillkommit på grund af minoritetens
förslag inom utskottet samt att det aldrig va-
rit majoritetens mening, att densamma skulle
bifogas betänkandet, För bifall till utskottets
förslag uppträdde dessutom hrr Per Eriksson
i Wik, Andreasson och Medin, hvaremot re-
sorvationen förordades afhfr Ahlgren, IHeden-
gren, Kallstenius, Wikström och af Schmidt.
Hr Iranchell framhöll orättvisan af den
föreslagna differentiälbegkattningen samt fäste
uppmärksamheten på den nytta, bankväsendet
beredt den allmänna rörelsen. Såsom bevis
härpå anförde tal., att samma rörelsekapital,
som. för 40 år tillbaka behöfdes, ännu vore
tillräckligt, .oeh ej behöfts ökas med mer än
några hundratusen rdr, Såsom en varm bank-
vän, kunde tal. således ej gilla utskottets för-
sök att genom smånaggande komma åt de en-
skilda bankerna. H? Mannerskantz, sotn Ky-
ste samma åsigt, förundrade sig öfver att man
ville hafva bort privatbankerna, utan att sätta
någonting annat i stället. Då en lag funnes,
som tilläte privatbanker att existera, borde
Man ej försvåra deräs rörelse, ty detta skulle
mer skada allmänheten än aktiegarne.
Hr Dufva deremot instämdei det slut hvar-
till utskottet kommit samt sökte genom en
mängd siffror visa, att uppgifterna om ban-
kernas vinst i tablån för år 1868 ej öfverens-
stämde möd döm; söm funhos upptagna uti
en i Posttidningen år 1869, n:o 83, intörd re-
vVisionsberättelse: På förra stället funnos t.
ex. Örebro banks behållning endast upptagen
till ho procent, då det dererniot af revisions-
Perättelsen framginge, att 8 procent blifvit ut-
delade fill aktieegarne. Vidare sökte tal. ädaga-
lägga att bankernas enda privilegium ej be-
stode i rättigheten att utgifya graverade skuld-
sedlar, utan äfven deri, att deltagarne gemen-
samt kunde binda en tredje person, eller ban-
ken, för förbindelser, för hvilka de ej iklädde
sig någon annan betalningsskyldighet än laga
borgen. De inträdde försti denna skyldighet
efter det bankens affärer blifvit utredda. Hr
Buadyren fick af detta yttrande anledning till
den anmärkningen, att det å andra sidan också
funnos siffror i tablån, som visade en för hög
Peräkniög. Behållningen för industribanken i
Norrköping vore nemligen för 1868 upptagen
till 11 procent. Men enligt ett tal. nyligen
tillhandakommet bolagsstämmebeslut hade man
för begge åren 1868 öch 1869 endast kunnat
bestämma utdelningen till 8 procent. Orsaken
härtill vore den stora förlust som år 1868
drabbat banken genom Ölsbodaaffärerna. Så-
lunda kunde man skönja ihåligheten af hr
Dufvas skäl, mot hvilka tal. dessutom hade
åtskilligt att anmärka. — Hr Ahlström erin-
rade om att utskottet fått sina tppgifter från
kammarrätten, och hr Sparre ådagalade slut-
ligen att ett misstag i tablån blifvit begånget,
som gjorde att hr Dufvas anmärkningar helt
och hållet förlorade sin betydelse. Kämmarrätten
hade visserligen ännu ej kunnat meddela någon
uppgift öfver de enskilda bankernas ställning
under räkenskapsåret 1868, hvadan således upp-
giften för detta år rätteligen gällde föregå-
ende räkenskapsår, eller 1867.
Utskottsarbeten. Andra kammarens tredje
tillfälliga Qtskott har afgifvit följande utlå-
tanden:
i änledning at hr ÅA. Bergströms motion om
hemställan till k. m:t, att en författning måtte
utfärdas i fråga om beskaffenheten af och till
synen å ångkittlar och ångpannor; äl-