utgifningsrätt enligt 15 2 bevillningsstadgan -ålagda bevillning höjesfrån 2 till 5-rdr-för hvarje 1,000-rdr af det högsta belopp af bankens sedlar, som på en gång under nästföregående året varit utlemnade i rörelsen. Detta beslut fattades dock först efter en votering, som utföll med 94 röster för utskottets förslag och 72 för bifall till hr von Ötters reservation, attnu gällande beskattningsföreskrift i förevarande hänseende måtte bibehållas oförändrad. Diskussionen om denna fråga öppnades af: hr Forsbeck, som till en början hänvisade till en vid betänkandet fogad tablå öfver de enskilda bankernas ställning åren 1866—1868. Af denna tablå framginge det, att dessa bankers vinst ej vore så stör, som man kanhända föreställt sig. Den uppginge ej i medeltal till mer än mellan 6 å 7 procent, om man nemligen undantoge tvenne banker, hvilka utgjorde ett undantagsförhållande. Numera vore ej sedelutgifningen något privilegium, och att beskatta bankerna efter den högsta sedelemissionen vore orimligt, och alldenstund omständigheter inträffa, som förmå bankerna att för rörelsens behöf en eller två månader om: året utlemna en större sedelmåssa, än under vanliga förhållanden. Hellre då beskatta bankerna efter deras inkomster. — Tal, yrkade derför afslag å utskottets hemställan, uti hvilket yrkande äfven hr ffierta instämde. Hr H; hadevalitid ifrigt motsatt sig uppkomsten af sedelutgifvande banker, men han kunde dock ej förstå, hvarför man så ifrigt förföljde alla våra enskilda banker, derför att en eller annan af dem arbetade med stor vinst. Detta berodde ej på sedelemissionens storlek, utan på sättet huru affärerna skötas. Hr Sparre, som äfven motsatte sig utskottets förslag, erinrade om att enskilda banker derigenom skulle få sig en beskattning af 10 proc. i behållningen, hvilket vore mer än de flesta kunde bära. Man borde ej afundas de enskilda bankerna deras vinst, ty de hade dock genom. sinrörelse ökat kapitalbildningen och gagnat landet. Den förste, som uppträdde till försvar för utskottet, var hr Ifvarsson, Han fann det gånska naturligt, att privatbankerna beskattades för det privilegiäm de hade att utgifva förbindelser, som ej löpte med ränta. Detta tillkonime egentligen endast riksbanken, men dennes vinst tillföll det allmänna, då deremot den behållning, somide enskilda bankerna gåfvo, stoppades i några enskildas fickor. Hr Jöns Rundbäck hyste samma åsigt, som majoriteten inom utskottet, och detta af trenne skäl: emedan i utlandet de enskilda sedelutgifvande bankerna alltid hade en högre beskattning; emedan vår riksbank. erhölle en stor vinst på sedelutgifningen; samt emedan det ej kunde vara orättvisare att belägga en privatbanksedel mbd en särskild afgift än en skuldsedel, för hvilken man begärde inteckning. I samma syfte talade äfven hrr Fredrikson och Heggström, hvilken sistnämnde upplyste, att den i det föregående omnämnda tablån tillkommit på grund af minoritetens förslag inom utskottet samt att det aldrig varit majoritetens mening, att densamma skulle bifogas betänkandet, För bifall till utskottets förslag uppträdde dessutom hrr Per Eriksson i Wik, Andreasson och Medin, hvaremot resorvationen förordades afhfr Ahlgren, IHedengren, Kallstenius, Wikström och af Schmidt. Hr Iranchell framhöll orättvisan af den föreslagna differentiälbegkattningen samt fäste uppmärksamheten på den nytta, bankväsendet beredt den allmänna rörelsen. Såsom bevis härpå anförde tal., att samma rörelsekapital, som. för 40 år tillbaka behöfdes, ännu vore tillräckligt, .oeh ej behöfts ökas med mer än några hundratusen rdr, Såsom en varm bankvän, kunde tal. således ej gilla utskottets försök att genom smånaggande komma åt de enskilda bankerna. H? Mannerskantz, sotn Kyste samma åsigt, förundrade sig öfver att man ville hafva bort privatbankerna, utan att sätta någonting annat i stället. Då en lag funnes, som tilläte privatbanker att existera, borde Man ej försvåra deräs rörelse, ty detta skulle mer skada allmänheten än aktiegarne. Hr Dufva deremot instämdei det slut hvartill utskottet kommit samt sökte genom en mängd siffror visa, att uppgifterna om bankernas vinst i tablån för år 1868 ej öfverensstämde möd döm; söm funhos upptagna uti en i Posttidningen år 1869, n:o 83, intörd revVisionsberättelse: På förra stället funnos t. ex. Örebro banks behållning endast upptagen till ho procent, då det dererniot af revisionsPerättelsen framginge, att 8 procent blifvit utdelade fill aktieegarne. Vidare sökte tal. ädagalägga att bankernas enda privilegium ej bestode i rättigheten att utgifya graverade skuldsedlar, utan äfven deri, att deltagarne gemensamt kunde binda en tredje person, eller banken, för förbindelser, för hvilka de ej iklädde sig någon annan betalningsskyldighet än laga borgen. De inträdde försti denna skyldighet efter det bankens affärer blifvit utredda. Hr Buadyren fick af detta yttrande anledning till den anmärkningen, att det å andra sidan också funnos siffror i tablån, som visade en för hög Peräkniög. Behållningen för industribanken i Norrköping vore nemligen för 1868 upptagen till 11 procent. Men enligt ett tal. nyligen tillhandakommet bolagsstämmebeslut hade man för begge åren 1868 öch 1869 endast kunnat bestämma utdelningen till 8 procent. Orsaken härtill vore den stora förlust som år 1868 drabbat banken genom Ölsbodaaffärerna. Sålunda kunde man skönja ihåligheten af hr Dufvas skäl, mot hvilka tal. dessutom hade åtskilligt att anmärka. — Hr Ahlström erinrade om att utskottet fått sina tppgifter från kammarrätten, och hr Sparre ådagalade slutligen att ett misstag i tablån blifvit begånget, som gjorde att hr Dufvas anmärkningar helt och hållet förlorade sin betydelse. Kämmarrätten hade visserligen ännu ej kunnat meddela någon uppgift öfver de enskilda bankernas ställning under räkenskapsåret 1868, hvadan således uppgiften för detta år rätteligen gällde föregående räkenskapsår, eller 1867. Utskottsarbeten. Andra kammarens tredje tillfälliga Qtskott har afgifvit följande utlåtanden: i änledning at hr ÅA. Bergströms motion om hemställan till k. m:t, att en författning måtte utfärdas i fråga om beskaffenheten af och till synen å ångkittlar och ångpannor; äl