af ärendena. Målet vore nu vunnet genom det-
tassinförande, men ännu vore ej tiden inne at
bedöma, dess. verkningar, hvilka. säkert skola
blifva allt bättre och bättre. Talaren ville ej
hafta någon fullständig partiregering, som kunde
komma att utöfra ett alltför starkt tryck på riks-
dagen. Det kunde visserligen vara nyttigt för
regeringen att disponera. öfver en större styrka
å riksdegen, men följden blefve, att man ofta
nge Undertrycka finvegöm mening för att stödja
fbgeringen, och förhållandet kunde lätt urarta
till ständiga strider mellan particheferna och
nindröckandlingg emedan regeringen icke alltid
skulle våga framlägga förslag, som hon ansåge
FR för att icke stöta sig med sitt parti.
alaren försvarade regeringen mot de gjorda an-
märkningarne i afseende på spärsarmKet i stats-
reglefingen, men ansåg det behöfligt att fö ändra
i derfid-följda systemet och sättet för bokfö-
ringen. Han delade icke till fallo grefve Hamil-
tons—tankar--om- ett program, men tillade, att.
man i-vissa frågor kunde fordra att.tydligare få
vet hvad tegar YA och I brilken riktning
jon gär. -
Hrr Bergstedt och Rydin gjörde enutveckling
afrde. grunder, som; utskottet följde vid behand-
lingen 4 denna fråga. Den sednare anmärkte,
atdet tott kunde komma till ett negativt re-
stiltst MörW kunde ieks heller behöfvas; rege-
ringens politiska ställning visade sig jn genom
hennes enskilda handlingar, och då hvarje riks-
dagsman egde rätt, om han ansåge sig hafva
anle; it dettilt, göra Anmärkning mot hvilken
ing som helst af en regöringsledamot, hvil-
ken anmärkning skall af utskottet upptagas till
granskning, vore väl detta en tillräcklig garanti
för att få ett klart omdöme om regeringens poli-
tik. Det vore eget, om det omtalade allmänna
missnöjet skulle finnas till och gifva anledning
till en diskussion i denna kammare, då vi varit
lyckliggjorda med en långvarig frod och med en
ständig utveckling i intellektuelt och materielt
afseende samt då en behöflig reform i författnin-
gen i största lugn åstadkommits. Attregeringen
intagit en afvaktande ställning vore helt natur-
ligt, då så många frågor i alla ämnen kommit
fram på riksdagen, som sjelf tagit initiativet om
händer. Hvad sparsamheten angår, yttrade tal.,
att. denna tilltager, ju högre man kommer; den
finhes Minst hos de Enskilda, och äfven kommu-
perna äro ganska slösände.
Hr Wallenberg fordrade äfven af regeringen,
att hon borde mera taga iwitiativet. Mtad ingår
förslaget om statsrådets omörganisering, så borde
fon Väl icke kafva lagt det alldeles åsido, der-
för att det ej gennst antogs. Tanken kan ju
Nara san och då bör regeriögen återkomma till
detsamma, upplysa riksdagen om sin åsigt och
söka genomdrifva det. Detta gäller äfven om
regeringens handlingssätt med anledning af 129
R. F. I hyad fall som helst behöfdes ett stort
fjerrglas för att i det förstnämnda förslaget se
eh Pbljan till:eh omörgatisatiow kf förvaltningen,
deri det är vida vigtigare att få förämdringar än
falsesnae på statsrådets sammansättning. Mot
en af då föregående talarpe almärkte han, att
reformen väl ej vore ändamål, uten medel; men
regeriägen borde genast häfva gifvit den nya
riksdagen sysselsättning och ej hos den befrämja
en sjelfverksamhet, som kan gå derhän, att vi
slutligen återfå regerande fikedagär: Har repre-
gentationen en gång fått riktig smak för nöjet
ätt sjelf taga alla ärendet i sin Känd, så blir
det icke lättatt sedan få bort denna vana, hvil-
ket innebure en stor fara för landet. Derföratt I
P fåtten ny riksdagsordning börde vi dock icke
Oföja med vidtagande af nödiga förändringar, ty
framtiden tillhör oss icke, och hvad som skall
ske bör ske så fort som möjligt. Ställningen är
Hu sådan, att vi hafva det ganska bra allesam-
, och detta kan visserligen vara en anled-
ning till glädje, men också till bekymmer, eme-
dan de stora frågorna derigenom lätt urar:a till
emiågnatyock några störa idger hafva icke heller
uppstått för att förena de begge kamrarne. Dessa
anmärkningar äro grundades och just de, söm
icke -sökt lägga hinder i vägen för regeringen
och som, såsom denna kammares ledamöter, i
landet amses för henhes anhängare, böra be-
Trena tillfället att allvarligt säga henne san-
ningen.
Under torsdagens sammaaträde behandlade
andra kammåären förutom dechargebetänkan-
det, hvilket. utan diskussion lades till hand-
lingarne, bevillningsutskottets utlåtande angå-
ende den allmänna bevillningen.
Hr Törnfelts af ftsköttet afstyrkta motion
derom, att den personliga skyddsafgiften måtte
upphöra, och den summa den inbringar, läg.
gas på andra artikelns beyillning, atslogs af
kammaren med 134 röster mot 22, samt efter
en kort diskussion, derunder motionären i ett
längre skriftligt anförande förordade sitt för-
slag, såsom åsyftande en lindring för de fat-
tiga och ett medel att tvinga de rika under
oket, för att draga skattebördan. För bifall
till utskottets hemställan talade hr Häggström,
hvilken bland. annat anförde, att det ej vore
den s. k. skyddsafgiften, utan de indirekta
skatterna, som tryckte de fattigaste skatt-
dragarne.
Likaledes afslogos i enlighet med utskottets
förslag och utan diskussion hr Q. Nilssons
mötion Om skyldighet för tjenstemän, hvilka
såsom lön fått sig anvisade boställen, att för
sina inkomster, förutom fastighetsbevillningen,
äfven erlägga bevillning efter andra artikeln,
samt hr Johannes Anderssons förslag om än-
dring i sättet att utse ledamöter I pröfnings-
komit6er.
Deremot afslogs utskottets hemställan, att 1
hrr Bäckströms och Hgermarks motioner der-
om, att inkomsten af jernvägar, fabriker m.m.
skola beskattas inom den kommun, der de äro
belägna, icke må till någon åtgärd föranleda.
I stället bifölls hr A. Anderssons i Intågan
reservation, hvari föreslås, att F 9 mom. 2 af
bevillningsstadgan måtte erhålla följande 1-1
delse: Jernvägs- kanal- eller annat bolag å
den eller de orter, der någon mera betydande
del åf dess rörelse drifres och dess beskatt-
ningsbarg inkomst bildas, eller i fall sådana
bestämda orter icke förefinnas, der bolaget
har sin styrelse. Till detta beslut, som fatta-
des med 79 röster mot 71, bidrogo hrr Heger-
mark, Forsbeck, Häggström, Per
i Wik, Schmidt, Felk, Sahlström, A. Anders-
son och Magnus Jonsson. Som skäl anfördes,
att de kommuner, inom hvilka bolag i och för
rörelsen sysselsätte en mängd arbetare, ofta
för: dessa betungades med ett ganska drygt
fattigunderstöd, hvarför det vore rättvist att,
sådana kommunersäfven finge kommunalbidrag,
Å andra sidan yrkade hrr Alströmer, Ehren-
borg, Fock och Engman bifall till utskottets,
Fafvudsakligen på den grund, att den före--
slagna förtödringen skulle blifva omöjlig att
tillänfpa.
Vkad VevMuing för enskilda bankers sedel-
ntgifningsrätt. -
Efter en längre och lifligare diskussion, som
os 4 Jar Ki fölla