af ärendena. Målet vore nu vunnet genom dettassinförande, men ännu vore ej tiden inne at bedöma, dess. verkningar, hvilka. säkert skola blifva allt bättre och bättre. Talaren ville ej hafta någon fullständig partiregering, som kunde komma att utöfra ett alltför starkt tryck på riksdagen. Det kunde visserligen vara nyttigt för regeringen att disponera. öfver en större styrka å riksdegen, men följden blefve, att man ofta nge Undertrycka finvegöm mening för att stödja fbgeringen, och förhållandet kunde lätt urarta till ständiga strider mellan particheferna och nindröckandlingg emedan regeringen icke alltid skulle våga framlägga förslag, som hon ansåge FR för att icke stöta sig med sitt parti. alaren försvarade regeringen mot de gjorda anmärkningarne i afseende på spärsarmKet i statsreglefingen, men ansåg det behöfligt att fö ändra i derfid-följda systemet och sättet för bokföringen. Han delade icke till fallo grefve Hamiltons—tankar--omett program, men tillade, att. man i-vissa frågor kunde fordra att.tydligare få vet hvad tegar YA och I brilken riktning jon gär. Hrr Bergstedt och Rydin gjörde enutveckling afrde. grunder, som; utskottet följde vid behandlingen 4 denna fråga. Den sednare anmärkte, atdet tott kunde komma till ett negativt restiltst MörW kunde ieks heller behöfvas; regeringens politiska ställning visade sig jn genom hennes enskilda handlingar, och då hvarje riksdagsman egde rätt, om han ansåge sig hafva anle; it dettilt, göra Anmärkning mot hvilken ing som helst af en regöringsledamot, hvilken anmärkning skall af utskottet upptagas till granskning, vore väl detta en tillräcklig garanti för att få ett klart omdöme om regeringens politik. Det vore eget, om det omtalade allmänna missnöjet skulle finnas till och gifva anledning till en diskussion i denna kammare, då vi varit lyckliggjorda med en långvarig frod och med en ständig utveckling i intellektuelt och materielt afseende samt då en behöflig reform i författningen i största lugn åstadkommits. Attregeringen intagit en afvaktande ställning vore helt naturligt, då så många frågor i alla ämnen kommit fram på riksdagen, som sjelf tagit initiativet om händer. Hvad sparsamheten angår, yttrade tal., att. denna tilltager, ju högre man kommer; den finhes Minst hos de Enskilda, och äfven kommuperna äro ganska slösände. Hr Wallenberg fordrade äfven af regeringen, att hon borde mera taga iwitiativet. Mtad ingår förslaget om statsrådets omörganisering, så borde fon Väl icke kafva lagt det alldeles åsido, derför att det ej gennst antogs. Tanken kan ju Nara san och då bör regeriögen återkomma till detsamma, upplysa riksdagen om sin åsigt och söka genomdrifva det. Detta gäller äfven om regeringens handlingssätt med anledning af 129 R. F. I hyad fall som helst behöfdes ett stort fjerrglas för att i det förstnämnda förslaget se eh Pbljan till:eh omörgatisatiow kf förvaltningen, deri det är vida vigtigare att få förämdringar än falsesnae på statsrådets sammansättning. Mot en af då föregående talarpe almärkte han, att reformen väl ej vore ändamål, uten medel; men regeriägen borde genast häfva gifvit den nya riksdagen sysselsättning och ej hos den befrämja en sjelfverksamhet, som kan gå derhän, att vi slutligen återfå regerande fikedagär: Har repregentationen en gång fått riktig smak för nöjet ätt sjelf taga alla ärendet i sin Känd, så blir det icke lättatt sedan få bort denna vana, hvilket innebure en stor fara för landet. Derföratt I P fåtten ny riksdagsordning börde vi dock icke Oföja med vidtagande af nödiga förändringar, ty framtiden tillhör oss icke, och hvad som skall ske bör ske så fort som möjligt. Ställningen är Hu sådan, att vi hafva det ganska bra allesam, och detta kan visserligen vara en anledning till glädje, men också till bekymmer, emedan de stora frågorna derigenom lätt urar:a till emiågnatyock några störa idger hafva icke heller uppstått för att förena de begge kamrarne. Dessa anmärkningar äro grundades och just de, söm icke -sökt lägga hinder i vägen för regeringen och som, såsom denna kammares ledamöter, i landet amses för henhes anhängare, böra beTrena tillfället att allvarligt säga henne sanningen. Under torsdagens sammaaträde behandlade andra kammåären förutom dechargebetänkandet, hvilket. utan diskussion lades till handlingarne, bevillningsutskottets utlåtande angående den allmänna bevillningen. Hr Törnfelts af ftsköttet afstyrkta motion derom, att den personliga skyddsafgiften måtte upphöra, och den summa den inbringar, läg. gas på andra artikelns beyillning, atslogs af kammaren med 134 röster mot 22, samt efter en kort diskussion, derunder motionären i ett längre skriftligt anförande förordade sitt förslag, såsom åsyftande en lindring för de fattiga och ett medel att tvinga de rika under oket, för att draga skattebördan. För bifall till utskottets hemställan talade hr Häggström, hvilken bland. annat anförde, att det ej vore den s. k. skyddsafgiften, utan de indirekta skatterna, som tryckte de fattigaste skattdragarne. Likaledes afslogos i enlighet med utskottets förslag och utan diskussion hr Q. Nilssons mötion Om skyldighet för tjenstemän, hvilka såsom lön fått sig anvisade boställen, att för sina inkomster, förutom fastighetsbevillningen, äfven erlägga bevillning efter andra artikeln, samt hr Johannes Anderssons förslag om ändring i sättet att utse ledamöter I pröfningskomit6er. Deremot afslogs utskottets hemställan, att 1 hrr Bäckströms och Hgermarks motioner derom, att inkomsten af jernvägar, fabriker m.m. skola beskattas inom den kommun, der de äro belägna, icke må till någon åtgärd föranleda. I stället bifölls hr A. Anderssons i Intågan reservation, hvari föreslås, att F 9 mom. 2 af bevillningsstadgan måtte erhålla följande 1-1 delse: Jernvägskanaleller annat bolag å den eller de orter, der någon mera betydande del åf dess rörelse drifres och dess beskattningsbarg inkomst bildas, eller i fall sådana bestämda orter icke förefinnas, der bolaget har sin styrelse. Till detta beslut, som fattades med 79 röster mot 71, bidrogo hrr Hegermark, Forsbeck, Häggström, Per i Wik, Schmidt, Felk, Sahlström, A. Andersson och Magnus Jonsson. Som skäl anfördes, att de kommuner, inom hvilka bolag i och för rörelsen sysselsätte en mängd arbetare, ofta för: dessa betungades med ett ganska drygt fattigunderstöd, hvarför det vore rättvist att, sådana kommunersäfven finge kommunalbidrag, Å andra sidan yrkade hrr Alströmer, Ehrenborg, Fock och Engman bifall till utskottets, Fafvudsakligen på den grund, att den före-slagna förtödringen skulle blifva omöjlig att tillänfpa. Vkad VevMuing för enskilda bankers sedelntgifningsrätt. Efter en längre och lifligare diskussion, som os 4 Jar Ki fölla