Det var Fanferlot, mannen som nästan kunde
Höra gräset gro, som uppfångade detta ytt-
rande, och ständigt misstänksam, alltid färdig
att tilltro andra lika stor slughet, som han
sjelf egde, var han nästan böjd för att tro
dessa ord fällda just på det att han skulle
höra dem. .
Fanferlot stannäde ensam qvar på kontoret
under förevändning att söka efter ett paraply,
som han aldrig haft, och han drog sig tillbaka
med en beräknad långsamhet, ständigt upp-
repande, att han skulle komma tillbaka för
att se, om det icke blifvit funnet.
Det var egentligen han som skulle passa
på Prosper, men i sista ögönblicket hade han
närmat sig kommissarien och hviskande an-
nHodat honom om samt erhållit tillstånd att, i
sakens intresse, handla på egen hand.
Prospers biljett, den biljett som han vissto
att lille Cavaillon bar i sin ficka, oroade ho-
nom något. Under det han uppehöll sig i
kassörens rumi hade han lomnat dörren på
glänt och hela tiden hållit. ett våksamt öga
på Cavaillon, beredd att Kasta sig öfver denne
vid minsta misstänkta rörelse.
Det var den lättaste sak i verlden att komma
i besittning af det bref, som Cavaillon bar i
fickan. Man behöfde ju blott- anhålla honom
och taga det med våld, om han icke frivilligt
lemnade det: Upptäcktsbetjenten hade också
ett ögonblick. denua idg, Men det var tvifvel