Det var Fanferlot, mannen som nästan kunde Höra gräset gro, som uppfångade detta yttrande, och ständigt misstänksam, alltid färdig att tilltro andra lika stor slughet, som han sjelf egde, var han nästan böjd för att tro dessa ord fällda just på det att han skulle höra dem. . Fanferlot stannäde ensam qvar på kontoret under förevändning att söka efter ett paraply, som han aldrig haft, och han drog sig tillbaka med en beräknad långsamhet, ständigt upprepande, att han skulle komma tillbaka för att se, om det icke blifvit funnet. Det var egentligen han som skulle passa på Prosper, men i sista ögönblicket hade han närmat sig kommissarien och hviskande annHodat honom om samt erhållit tillstånd att, i sakens intresse, handla på egen hand. Prospers biljett, den biljett som han vissto att lille Cavaillon bar i sin ficka, oroade honom något. Under det han uppehöll sig i kassörens rumi hade han lomnat dörren på glänt och hela tiden hållit. ett våksamt öga på Cavaillon, beredd att Kasta sig öfver denne vid minsta misstänkta rörelse. Det var den lättaste sak i verlden att komma i besittning af det bref, som Cavaillon bar i fickan. Man behöfde ju blottanhålla honom och taga det med våld, om han icke frivilligt lemnade det: Upptäcktsbetjenten hade också ett ögonblick. denua idg, Men det var tvifvel