sin onkel ensam, kunde hon icke återhålla ett
utrop af öfverraskning:
Prosper hade sprungit upp, liksom träffad
af en elektrisk gnista. Tans ögon, som nyss
voro till hälften slutna, strålade Yu plötsligt,
som om en ny förhoppning visade Fig för
honom.
— Madeleime, utbröt han, Madeleine!
Den unga fickan rodnade djupt, och tyck-
tes först vilja draga sig tillbaka, ja, gjörde
till och med ett steg mot dörren, men då
Prosper närmade sig henne, lät hon leda sig
af en känsla, som var starkare än Hennes
vilja, och räckte honom sin hand, den han
vVöränbadsfullt tryckte.
Så stodo de ett ögonblick, båda med sänkta
Plickar, liksom fruktade ade att se hvarandra
i ögonen.
Stätligen yttrade Madeleine med knappt
Hörbar Töst:
— Ni här, Prosper?
Dessa ord bröto förtrollningen. Kassören
släppte den lilla, hvita handen och sade i en
Pitter ton:
— Ja, det är jag, Prosper, er barndoms-
vän, som i dag är misstänkt, ja, anklagad för
den fegaste, skamligaste stöld; Prosper, som
er onkel anklagat för polisen och som in-
nan dagens slut är arresterad och kastad i
fängelse.
Med ett uttryck af fasa och det djupaste
döltagande utbrast Madeleine: