— Btore Gud, hvad menar ni?
— Hurt? Vet ni det icke redan, fröken?
Ha icke er tant och edra kusiner redan om-
talat det för er?
— Nej, jag har icke sett någon af mina
kusiner i dag, och min tant mår så illa, ätt
jag kom hit för att hemta onkel. Men för
Guds skull, säg mig hvad som händt.
Kassören dröjde att svara; måhända tänkte
han att öppna sitt hjerta för Madeleine, att
uppenbara för henne alla sina hemliga tankär,
men ett minne från det förflutna ålade ho-
nom tystnad. Han skakade vemodigt på huf-
vudet och sade:
— Tack, fröken, för detta bevis på in-
tresse, utan tvifvel det sista, jag mottager af
er; men tillåt mig att tiga öch deörigenom
skona er från sorg och mig från smärtan ätt
roädna inför er.
Madeleine afbröt honom med en befallande
åtbörd och sade: i
— Jag vill veta det.
— Ni skall blott alltför snart få erfara
min olycka och min blygsel, svarade kässö-
ren, och då skall ni glädja er öfver att jag
nu tiger.
Hon envisades alltjemt; i stället för att
att befalla, bönföll hon, men Prospet var
orubblig.
— Er onkel är här bredvid jemte polisbe-
tjenten, sade han. Drag er för Guds skull
tillbäka innan de få 8ö er.