som opinerat Tätt en oriktig T0Oreställning om sjelfva saken, vore det en pligt att upplysa dem derom. Talarens ställniog nu gentemot den kompakta opinionen vore dock något fördelaktigare än förr, emedan han bland hufvudstadens representanter hade, så att säga, två olyckskamrater, nemligen hr Gripenstedt, hvilken som konungens rådgifvare förut tillstyrkt norra banans riktning öfver Sala, då man hade lika fullständiga uppgitter som nu att grunda sitt omdöme på, och en annan representant, hvilken som ledamot i en komitå äfven tillstyrkt samma riktning. Men om nu dessa båda sträckningar i öfrigt ha lika talande skäl för sig, så är dock den öfver Sala billigare och bör sålunda gifvas företrädet. Att, såsom föregående talare föreslagit, nu neka allt anslag innebure en fara för dem, som öfvertygat sig om WSala-liniens företräde, ty blir det fråga om att taga Sevalla-banan eller ingen bana alls, skulle majoriteten sannolikt besluta sig för Sevalla, för hvilken ytterlighet talaren varnade. Han ansåg sig derför, såsom han i statsutskottet gjort, böra förorda Sala-linien. Vid förmiddagssammanträdets slut återstodo ännu 34 anmälda talare, som icke haft tillfälle att yttra sig. Sammanträdet i går afton öppnades af hr Nordenskiöld, hvilken förordade samma förslag, som hrr Hedin och Ehrenborg framlagt. Såsom half bergsman vore han af den öfvertygelsen att för det stora jerndistrikt, som sträcker sig från vestra gränsen till den östra af landet, skulle det bli vida fördelaktigare, om ingen stambana bestämde riktnin gen af de bibanor, som för detta distrikt äro lifsfrågor, utan att dessa fingo sträckas i den för trafiken naturliga vägen. För utskottets förslag, eller Sala-banan, talade deremot hrr Ribbing, Per Nilsson i Espö, Hörnfeldt, Staaff, Häggström, Asker, Ahlgren, Gripenstedt, Östman, Lithner, Bovin, Engman, J. E. Johansson, Jan Anderseon och Liss Olof Larsson, Sevalla-banan hade varma förespråkare uti hrr Adlersparre, Bonde, Grafström, Sparre, Fock, F. Fredriksson, Lindberg, J. Bergström, Lars Persson i Hjulsta och Stenbäck. För rent afslag yttrade sig vidare hrr Mankell, J. Rundbäck, Gustaf Johnsson, Borg, Wennerus, Geijer, Ferd. Pettersson, A. P. Pettersson, Pehr Andersson i Fragg, Gumelius och Leijer. Dessa talare hade visserligen inga nya skäl att lägga i vågskålen för den åsigt, de förfäktade, men de betonade med oförvitlig omsorg allt det som kunde väga något, om än aldrig så litet. Hr Bonde upplyste hr Hierta om tillkomsten af de petitioner, som blifvit till honom lemnade, de voro uppsatta af sjeltständiga män af olika samhällsställning inom hufvudstaden. Hr Sparre stred med alla möjliga vapen, satirens, ironiens, allvarets och qvickhetens, samt framkallade härigenom i kammaren yt terst blandade känslor, och det är mycket ovisst om åhörarne hunno med i de snabba öfvergångarne från en stämning till en annan. Hr Staaff ifrade i synnerhet mot åsigten att staten nu skulle upphöra med jernvägsbyggande; detta vore den stö.sta orättvisa mot Norrland och Östergötland. Hr Rundgren införde i diskussionen ett mycket romantiskt element, då khan förvandlade hr Keijs reservation till en fullständig kärlekshistoria med ömma frågor och ömma svar, med månskenspromenader, med en släng af otrohet till och med eller åtminstone kallsinnighet; med ett ord, det var idel poesi med en treflig bakgrund af nihilismens osynliga smalspåriga banor, hvilka fullständigt öfverensstämde med matematikens definition på hvad en linie är: något som har längd, men ingen bredd. Sedan han sönderplockat reservationen och förvandlat den, på ett ytterst fyndigt sätt, till en liten känsloroman för att derigenom äfven gifva nihilisterna dödsstöten, yrkade han ingenting i afseende på norra stambanans riktning, men upplyste att han med sin röst skulle bifalla det begärda anslaget för denna bana. : Hr Jöns Pehrsson ensam yrkade återremiss för att. utskottet, om talarens ord rätt uppfattades, måtte bli i tillfälle se till, om ej statsbanorna kunde byggas billigare. Hr Gripenstedt protesterade mot åsigten att staten ej mer skulle bygga stambanor, emedan detta icke blott bröte ett godt system, utan äfven vore ett löftesbrott. För att afvända denna fara ville han rösta för den sträckning, som hade mesta utsigt till framgång, ehuru han föredrog den öfver Sala, såsom erbjudande den fördelen, att ingen vidare stambana norrut behöfver ifrågakomma, Statens årliga uppoffring för stambanorna utgör i sjelfva verket ej mer än omkr. 2,600,000 rdr. Hr J. E. Johansson visade med intyg från häradsskrifvaren i orten, från pastor och från kommunalstyrelsen att hr E. Sparre icke, såsom han förut uppgifvit, eger någon egendom i Järlåsa socken, men deremot enl. annan auktoritets intyg, dels sjelf, dels i förening med slägtingar, jordegendom till omkr. 800,000 rdrs värde vid Sevalla-banan. Hr Sparre visade emellertid med andra intyg att han hade egendom i Tibble socken, dock icke i Jerfälla, såsom förut nppgifvits. — . Sedan öfverläggningen förklarats slutad anställdes votering om kontraproposition. Skulle Sevalla-linien eller afslag blifva kontraproposition? 80 röster afgåfvos för det förra och