olika tänkande; detta vore så mycket sorgligare, som dessa frågor framför många andra fordra lugn och oväldig pröfning, ty långt efter det den beslutandes röst tystnat, står resultatet af beslutet qvar och bär vittne om huru man motsvarat förtroendet att ha säte och stämma i riksförsamlingen. Härefter öfvergick talaren till en omständlig kritik af statsutskottets betänkande, anförande en massa siffror och slutande med att förorda Sevalla-linien. Marinministern hr Leijonhufvud ville endast ur strategisk synpunkt betrakta frågan, och efter en längre jemförande undersökning, derunder talaren manövrerade med trupper både till anfall och reträtt på ömse sidor om Mälaren, kom han till det resultat, att Sevallabanan erbjöde alla företräden, man ur militärisk synpunkt kunde önska sig, hvarför han, med underkännande af utskottets förslag, yrkade bifall till regeringens proposition. För samma åsigt kämpade äfven, under förmiddagens sammanträde, hrr Altin och Kinmanson, med åberopande och anförande af alla de skäl, som för denna sträckning förut varit sedda och hörda. Den sistnämnde af dessa talare skulle likväl med lugn finna sig vid ett beslut, som nu vägrade allt anslag vare sig till den ena eller andra riktningen, under förhoppning att det rätta nog till slut skulle vinna seger, och att den enskilda företagsamheten under tiden skulle väckas ur sin dvala och bestämdt angifva den riktning, som vore den bästa; men hvad han icke med lugn ville finna sig i vore, om riksdagen nw fattade ett definitivt beslut, att staten ieke vidare skulle befatta sig med jernvägsbyggbader. Blir det åter nu fråga om ett val mellan Salaoch Sevalla-sträckningarne, skulle han, som sagdt, gifva sin röst till förmån för den sednare, hvilken, enligt talarens förmenande, vore ett vackert förmedlingsförslag mellan de stridande intressena och beredde alla intresserade orter lika rätt. Hr Hedin motsatte sig alla vidare anslag, som afsåge att staten för egen räkning skulle fortsätta med byggandet af jernvägar. Han gjorde detta, emedan han ansåg att tiden nu vore kommen, då representationen borde slippa från den oro och det upplösande element, som dessa jernvägsstrider alltid medfört och medföra, och att riksdagen med ostörd sinnesro kunde få egna sina krafter åt lösningen af vida vigtigare frågor som stå på dagordningen. Talaren ville, med få ord, icke att dessa upplösande och förstörande jernvägsintriger vidare fortsättas ; icke att staten framgent uppträder som industriidkare; icke att vägen till en ständigt ökad utländsk skuldsättning fortsättes, ty deraf kunde lätt allvarsamma politiska förvecklingar slutligen uppstå; icke attriksdagens arbete genom dessa upprörande slitningar göres resultatlöst i afseende på de mångfaldiga reformer, hvilkas lösning landet väntar: utan han ville att riksdagen nu en gång för alla förklarade, att byggandet af statsbanor nu vore slut. I samma syfte yttrade sig hr Ehrenborg, ehuru han, som ej kunde inse att den ena riksdagens uttalade grundsatser voro bindande för en följande riksdag, ej ville ha afslaget formuleradt i så bestämda ordalag, utan endast så, att staten tillsvidare borde upphöra att vara jernvägsbyggare. Vore den vägen en gång beträdd, menade talaren, så skullo man nog akta sig att återgå till det förra systemet. Såsom representant fören af landets största bergslager kunde talaren ej undgå att anmirka, att ordet bergslagsintresses under de närmast föregående dagarnes starka agitation på ett upprörande sätt blifvit missbrukadt. Med undantag af en, kanske två, bergslager, ha de under denna strid nämnda bergslagerna intet intresse i fråga om norra stambanans riktning. Hvad bergslagerna behöfva är en jernväg som utvidgar koldistrikterna, så att bergsbruk blir möjligt. Då under nuvarande förhållanden det kostar 10 öre centnern för forsling en mil mellan grufvan och hyttan, betyder det ju ingenting, om jernet får till skeppningsorten göra en krokväg af några få mil. Af aktning för kammaren ville talaren ej redogöra för, huru äfven petitioner från bergslagerna till förmån för Sevalla-banan tillkommit; säkert vore att han ej kunde fästa något afseende vid denna agitation. Hr Ketj yrkade naturligtvis afslag å utskottets betänkande och bifall till sin motion. Bland andra af honom anförda skäl härför var äfven det, att major Adelsköld erbjudit sig att bygga den ifrågasatta banan från Hallsberg öfver Motala i fullkomlig likhet med statens banor, men för 250,000 rdr billigare pris pr mil än hvad statsbanorna kostat, hvilket bevisar, bland mycket annat, att statens jernvägar blifvit oförsvarligt dyra. Att deras trafikerande äfven är för staten öfver höfvan dyrt, har förut mångfaldiga gånger blifvit ådagalagdt och ådagalägges för hvarje dag. Hr Hierta började med att referera innehållet af en mängd petitioner, som han mottagit och hvilka bildade en sådan lunta, att dess blotta framvisande väckte allmän munterhet i kammaren. Då dessa petitioner, lika ett fullstämmigt ackord utan ringaste missljud, lofsjöngo Sevalla-banan, men talaren sjelf, såsom nogsamt vore bekant, i statsutskottet röstat för Sala-linien, gaf detta honom anledning anmärka, att han alltid till de inom riksdagarne utkämpade jernvägsstriderna intagit en högst besynnerlig ställning, Han hade motsatt sig vestra banans riktning söder om Mälaren och förordat att den skulle byggas norr