olika tänkande; detta vore så mycket sorgligare,
som dessa frågor framför många andra fordra
lugn och oväldig pröfning, ty långt efter det
den beslutandes röst tystnat, står resultatet
af beslutet qvar och bär vittne om huru man
motsvarat förtroendet att ha säte och stämma
i riksförsamlingen. Härefter öfvergick talaren
till en omständlig kritik af statsutskottets
betänkande, anförande en massa siffror och
slutande med att förorda Sevalla-linien.
Marinministern hr Leijonhufvud ville endast
ur strategisk synpunkt betrakta frågan, och
efter en längre jemförande undersökning, der-
under talaren manövrerade med trupper både
till anfall och reträtt på ömse sidor om Mä-
laren, kom han till det resultat, att Sevalla-
banan erbjöde alla företräden, man ur militä-
risk synpunkt kunde önska sig, hvarför han,
med underkännande af utskottets förslag, yr-
kade bifall till regeringens proposition.
För samma åsigt kämpade äfven, under för-
middagens sammanträde, hrr Altin och Kin-
manson, med åberopande och anförande af
alla de skäl, som för denna sträckning förut
varit sedda och hörda. Den sistnämnde af
dessa talare skulle likväl med lugn finna sig
vid ett beslut, som nu vägrade allt anslag vare
sig till den ena eller andra riktningen, under
förhoppning att det rätta nog till slut skulle
vinna seger, och att den enskilda företagsam-
heten under tiden skulle väckas ur sin dvala
och bestämdt angifva den riktning, som vore
den bästa; men hvad han icke med lugn ville
finna sig i vore, om riksdagen nw fattade ett
definitivt beslut, att staten ieke vidare skulle
befatta sig med jernvägsbyggbader. Blir det
åter nu fråga om ett val mellan Sala- och Se-
valla-sträckningarne, skulle han, som sagdt,
gifva sin röst till förmån för den sednare,
hvilken, enligt talarens förmenande, vore ett
vackert förmedlingsförslag mellan de stridande
intressena och beredde alla intresserade orter
lika rätt.
Hr Hedin motsatte sig alla vidare anslag,
som afsåge att staten för egen räkning skulle
fortsätta med byggandet af jernvägar. Han
gjorde detta, emedan han ansåg att tiden nu
vore kommen, då representationen borde slippa
från den oro och det upplösande element, som
dessa jernvägsstrider alltid medfört och med-
föra, och att riksdagen med ostörd sinnesro
kunde få egna sina krafter åt lösningen af
vida vigtigare frågor som stå på dagordningen.
Talaren ville, med få ord, icke att dessa upp-
lösande och förstörande jernvägsintriger vidare
fortsättas ; icke att staten framgent uppträder
som industriidkare; icke att vägen till en stän-
digt ökad utländsk skuldsättning fortsättes, ty
deraf kunde lätt allvarsamma politiska förveck-
lingar slutligen uppstå; icke attriksdagens ar-
bete genom dessa upprörande slitningar göres
resultatlöst i afseende på de mångfaldiga re-
former, hvilkas lösning landet väntar: utan
han ville att riksdagen nu en gång för alla
förklarade, att byggandet af statsbanor nu vore
slut. I samma syfte yttrade sig
hr Ehrenborg, ehuru han, som ej kunde
inse att den ena riksdagens uttalade grund-
satser voro bindande för en följande riksdag,
ej ville ha afslaget formuleradt i så bestämda
ordalag, utan endast så, att staten tillsvidare
borde upphöra att vara jernvägsbyggare. Vore
den vägen en gång beträdd, menade talaren,
så skullo man nog akta sig att återgå till det
förra systemet. Såsom representant fören af
landets största bergslager kunde talaren ej
undgå att anmirka, att ordet bergslagsin-
tresses under de närmast föregående dagar-
nes starka agitation på ett upprörande sätt
blifvit missbrukadt.
Med undantag af en, kanske två, bergslager,
ha de under denna strid nämnda bergslagerna
intet intresse i fråga om norra stambanans rikt-
ning. Hvad bergslagerna behöfva är en jern-
väg som utvidgar koldistrikterna, så att bergs-
bruk blir möjligt. Då under nuvarande för-
hållanden det kostar 10 öre centnern för fors-
ling en mil mellan grufvan och hyttan, bety-
der det ju ingenting, om jernet får till
skeppningsorten göra en krokväg af några få
mil. Af aktning för kammaren ville talaren
ej redogöra för, huru äfven petitioner från
bergslagerna till förmån för Sevalla-banan till-
kommit; säkert vore att han ej kunde fästa
något afseende vid denna agitation.
Hr Ketj yrkade naturligtvis afslag å utskot-
tets betänkande och bifall till sin motion.
Bland andra af honom anförda skäl härför var
äfven det, att major Adelsköld erbjudit sig
att bygga den ifrågasatta banan från Hallsberg
öfver Motala i fullkomlig likhet med statens
banor, men för 250,000 rdr billigare pris pr
mil än hvad statsbanorna kostat, hvilket bevi-
sar, bland mycket annat, att statens jernvägar
blifvit oförsvarligt dyra. Att deras trafike-
rande äfven är för staten öfver höfvan dyrt,
har förut mångfaldiga gånger - blifvit ådaga-
lagdt och ådagalägges för hvarje dag.
Hr Hierta började med att referera inne-
hållet af en mängd petitioner, som han mot-
tagit och hvilka bildade en sådan lunta, att
dess blotta framvisande väckte allmän mun-
terhet i kammaren. Då dessa petitioner, lika
ett fullstämmigt ackord utan ringaste missljud,
lofsjöngo Sevalla-banan, men talaren sjelf, så-
som nogsamt vore bekant, i statsutskottet rö-
stat för Sala-linien, gaf detta honom anledning
anmärka, att han alltid till de inom riksda-
garne utkämpade jernvägsstriderna intagit en
högst besynnerlig ställning, Han hade mot-
satt sig vestra banans riktning söder om Mä-
laren och förordat att den skulle byggas norr