kets våg, och ju längre färden är, dess fri-
skare vind, dessgladare sinnesstämning.
En liber studiosus hällde just i sitt glas
och bad om ordet.
— Mine herrår, sade han, jag vill erinra
er om att vi lefva ....
— L ett -tidehvarf :1 Ja, afbröt honom
medikofilaren Claes Löfström, det är alldeles
riktigt.
— Ingen får afbryta talaren, ropade Ingiald
Rusån, som på gränd af mångåriga meriter
blifvit utsedd till president och stormästare.
S Att vi lefva, fortfor den något oöfvade
talaren, i ett fritt land, der man en gång lik-
som
— Liksom salig dumbom kan komma af
sig — ja visst, inföll den elake medikofilaren.
Nej, nej, stammade vår Demosthenes
förlägen, men saken är egentligen den . ..
— Ja, saken är egentligen den, att jag
officielt har tandvärk, hördes det från dörren,
hvilken just i detsamma gick upp, dervid en
ståtlig ung man i hvit halsduk och frack
trädde in. Det var Henrik Lund, som för ett
år sen tagit graden i Upsala och som skulle
bli läkare. Alla skyndade med öppna ar-
Mar emot hönom, för att bjuda den glada sjä-
leå välkommen och bära honom såsom en
aktad gäst till den Plats, som anvisats ho-
vid sidan af presidenten Ingiald Rusån.
täckte hönöm bragebägaren, ött väldigt
las, hvilket han blef anmodad att till