kets våg, och ju längre färden är, dess friskare vind, dessgladare sinnesstämning. En liber studiosus hällde just i sitt glas och bad om ordet. — Mine herrår, sade han, jag vill erinra er om att vi lefva .... — L ett -tidehvarf :1 Ja, afbröt honom medikofilaren Claes Löfström, det är alldeles riktigt. — Ingen får afbryta talaren, ropade Ingiald Rusån, som på gränd af mångåriga meriter blifvit utsedd till president och stormästare. S Att vi lefva, fortfor den något oöfvade talaren, i ett fritt land, der man en gång liksom — Liksom salig dumbom kan komma af sig — ja visst, inföll den elake medikofilaren. Nej, nej, stammade vår Demosthenes förlägen, men saken är egentligen den . .. — Ja, saken är egentligen den, att jag officielt har tandvärk, hördes det från dörren, hvilken just i detsamma gick upp, dervid en ståtlig ung man i hvit halsduk och frack trädde in. Det var Henrik Lund, som för ett år sen tagit graden i Upsala och som skulle bli läkare. Alla skyndade med öppna arMar emot hönom, för att bjuda den glada själeå välkommen och bära honom såsom en aktad gäst till den Plats, som anvisats hovid sidan af presidenten Ingiald Rusån. täckte hönöm bragebägaren, ött väldigt las, hvilket han blef anmodad att till