TA AV
Der borta i fattighuset var det annorlunda.
Väl sken solen också der med en sådan makt
genom det lilla. fönstret, att det-aftecknade
sig långt in på golfvet — till stor. glädje för
den: gamla, svarta: katten, som låg midt i sol-
skenet och niekade i en mild -oeh behaglig
slummer — och på den annars så kalla, hvita
väggen lekte solstrålarna, så att. den:;var på
väg att synas lefvande och icke långt ifrån
att spraka. Men du var dock i dag en ovan-
lig stillhet hos de gamla — man hörde icke
något högröstadt swmwspråk, intet skratt, intet
slammer af kaffekoppar: eller annat buller; och
dock var det ett oupphörligt trippande, det
var tydligt, att hvar och en kände: sig tryckt
af ensamheten och måste ut för att skaffa sig
luft genom ett hviskande samtal.
Allt detta stillsamma fjäsk hade sin natur-
liga orsak: Jungfru Elsa, som en hel månad
hade måst hålla sig vid sängen; hade, huru
matt och kraftlös hon än var, stigit upp!
Hon hade städat sin lilla kammare och sedan:
klädt sig. O, hvilken möda hade det icke
kostat henne! Mellan hvarje plagg, som hon
tog på sig, hade hon måst hvila ut, men fär-
dig blef hon dock och satt nu derborta så
pyntad, som om hon hade skolat gå till Her-
rans bord! All den hjelp, som hade erbjudits
henne, hade hon vänligt afböjt; det var tyd-
ligt, att hon ville vara ensam i dag. FPsalm-
boken hade hon i handen — månne hon läste
i den? Nej, se hufvudet hänger framåtlutadt