TA AV Der borta i fattighuset var det annorlunda. Väl sken solen också der med en sådan makt genom det lilla. fönstret, att det-aftecknade sig långt in på golfvet — till stor. glädje för den: gamla, svarta: katten, som låg midt i solskenet och niekade i en mild -oeh behaglig slummer — och på den annars så kalla, hvita väggen lekte solstrålarna, så att. den:;var på väg att synas lefvande och icke långt ifrån att spraka. Men du var dock i dag en ovanlig stillhet hos de gamla — man hörde icke något högröstadt swmwspråk, intet skratt, intet slammer af kaffekoppar: eller annat buller; och dock var det ett oupphörligt trippande, det var tydligt, att hvar och en kände: sig tryckt af ensamheten och måste ut för att skaffa sig luft genom ett hviskande samtal. Allt detta stillsamma fjäsk hade sin naturliga orsak: Jungfru Elsa, som en hel månad hade måst hålla sig vid sängen; hade, huru matt och kraftlös hon än var, stigit upp! Hon hade städat sin lilla kammare och sedan: klädt sig. O, hvilken möda hade det icke kostat henne! Mellan hvarje plagg, som hon tog på sig, hade hon måst hvila ut, men färdig blef hon dock och satt nu derborta så pyntad, som om hon hade skolat gå till Herrans bord! All den hjelp, som hade erbjudits henne, hade hon vänligt afböjt; det var tydligt, att hon ville vara ensam i dag. FPsalmboken hade hon i handen — månne hon läste i den? Nej, se hufvudet hänger framåtlutadt