Anna lutade hufvudet i sina händer en
stund. Då hon såg upp, fästades hennes ögon
på taflan framför henne. Sjön var ännu lika
stilla — ingen enda våg lyfte hufvudet upp
ur slumren; den milda vinden förde sakta
vattnet af och an från strandbrädden med ett
behagligt, entonigt ljud. En liten båt med
slappa, hvita segel gled långsamt öfver den
blåa sjön, lemnande efter sig en ljus fåra på
vattenytan. Solen kastade sin sista stråle på
hafvet, som återspeglade den i en lång glitt-
rande strålflod. Purpurskyarne bleknade små-
ningom och jord och himmel flöto tillsaramans
i den dunkla horisonten Vinden började af-
svalna och luften att fördunklas, och Anna
stod qvar med mörka blickar. Se, en blek,
stilla stjerna glimmade fram på himlen, s0o-
lens brännande blick var slocknad och hop-
pets bild satt klar bland molnen.
Annas blickar ljusnade, och en klar tår dar-
rade i de långa silkeslena ögonfransarna.
— Gud! Jag tackar dig för din klara stjern-
blick! sade hon, leende under tårarna? mot
den gyllene stjernan.
Du arma, varma qvinnohjerta! Hvad vore
du utan din stora förmåga att hoppas? Tusen
bittra qval af ovisshet och tvifvel ersätter du
med hoppets skimrande drömmar; vid dess
ljufva, smekande hviskning bleknar verklighe-
tens tomhet. Slaf under din känslas och fan-
tasis makt, kan du lättare och snarare tro på
omöjligheten än tvifla på den du älskar. Din