Anna lutade hufvudet i sina händer en stund. Då hon såg upp, fästades hennes ögon på taflan framför henne. Sjön var ännu lika stilla — ingen enda våg lyfte hufvudet upp ur slumren; den milda vinden förde sakta vattnet af och an från strandbrädden med ett behagligt, entonigt ljud. En liten båt med slappa, hvita segel gled långsamt öfver den blåa sjön, lemnande efter sig en ljus fåra på vattenytan. Solen kastade sin sista stråle på hafvet, som återspeglade den i en lång glittrande strålflod. Purpurskyarne bleknade småningom och jord och himmel flöto tillsaramans i den dunkla horisonten Vinden började afsvalna och luften att fördunklas, och Anna stod qvar med mörka blickar. Se, en blek, stilla stjerna glimmade fram på himlen, s0olens brännande blick var slocknad och hoppets bild satt klar bland molnen. Annas blickar ljusnade, och en klar tår darrade i de långa silkeslena ögonfransarna. — Gud! Jag tackar dig för din klara stjernblick! sade hon, leende under tårarna? mot den gyllene stjernan. Du arma, varma qvinnohjerta! Hvad vore du utan din stora förmåga att hoppas? Tusen bittra qval af ovisshet och tvifvel ersätter du med hoppets skimrande drömmar; vid dess ljufva, smekande hviskning bleknar verklighetens tomhet. Slaf under din känslas och fantasis makt, kan du lättare och snarare tro på omöjligheten än tvifla på den du älskar. Din