Folkskolan. I 4DalpilenX läses nedanstående behjertansvärda uppmaning från en f. d. seminariiföreståndare, numera kyrkoherde: Till folkskoUärare. Om det är en sanning, att man lärer ej blott för skolan, utan för lifvet, så börai skolan meddelas sådana anvisningar, som kunna lända till ett lugnt och lyckligt lif. Om det vidare är sannt, att till vårt folks böjelser hörer, attlefrva öfver tillgångarne och icke iakttaga nödig sparsamhet och omtanke, så är detta ett fel, som ingalunda bidrager till ett lugnt och lyckligt lif, utan till mycket elände och bekymmer, ja äfven till brott, såsom en sorglig erfarenhet nogsamt visar. Men vill man förbättra ett folklyte, så är säkrast att börja med barnen. Och hvem eger mera tillfälle dertill, in skolläraren. Huru många anledningar gifvas ej för honom, att framhålla för sina lärjungar de goda frukterna af orduing, flit och bushållsaktighet. Har han ej, hvad det sistniimnda beträffar, ofta sett barnens lystnad efter snask och sötsaker, deras ovårdsamhet om egande böcker m. m.! Härpå förspillas ock penningar, låt vara blott ören; men millioner rdr iro, såvidt jag vet, blott en sammanlagd summa af ören. Till huru många tusen rdr vi skola uppskatta en i verksamhet tillbragt tid, kan lika litet beräknas, som de oerhörda summor, hvilka förspillas derigenom, att man icke tager vara på det lilla eller såsom värdelöst förkastar det, som icke genast medför stor vinst. Si, detta — stor, hastig vinst eller ingen, allt ellerintet — detta ir mångens visa, en littsinnig visa i sanning, ty klokheten säger: litet i början, stort efter hand. Och det är till förverkligandet af denna klokhetens regel bland vårt folk, jag tagit mig friheten stilla dessa ord till eder, mina embetsbröder. Jag hade tänkt den skulle — hvad oss beträffar — kunna realiseras så, att vi, efter att hafva föreställt våra lärjungar nyttan för dem och samhillet af flit, omtanke och sparsamhet, ifvensom sparbankers iindamål, erbjöde oss mottaga de ören, som de erhållit af ina fö drar eller af andra för uwiättade tjenster m. m., och för tillfället kunde undvara. När dessa penningar hunnit till ett belopp af 25 öre — det minsta som i sparbanken mottages — lemnades de till vederbörande ombudsman, att i sparbanken eller i lifoch ränteförsäkringsanstalten insättas. Det lilla bokhålleri, som hiärmed ir förenadt, kan visst icke kännas besvärligt, då man betänker att månget barn med sådana småstyfrar torde hända lägger grunden till sin framtida bergning. Jag kau annars, till uppmuntran r skollärare, meddela, att detta sätt redan är försökt af mig och med den stora 1ramgång, att på ett par tre veckor insaml i poster alltifrån 1, 2, 3 ören ända till rar, en summa öfverstigande 100 rdr, hvarför anskaffats sparbanksböcker åt mer än 40 barn. JHvart månne dessa penningar tagit vägen, em de nu ej legat i bankens förvar? Stora Tuna den 28 januari 1870. C. Er, Pettersson.