Folkskolan.
I 4DalpilenX läses nedanstående behjer-
tansvärda uppmaning från en f. d. semi-
nariiföreståndare, numera kyrkoherde:
Till folkskoUärare.
Om det är en sanning, att man lärer ej blott
för skolan, utan för lifvet, så börai skolan med-
delas sådana anvisningar, som kunna lända till
ett lugnt och lyckligt lif. Om det vidare är
sannt, att till vårt folks böjelser hörer, attlefrva
öfver tillgångarne och icke iakttaga nödig spar-
samhet och omtanke, så är detta ett fel, som
ingalunda bidrager till ett lugnt och lyckligt lif,
utan till mycket elände och bekymmer, ja äfven
till brott, såsom en sorglig erfarenhet nogsamt
visar. Men vill man förbättra ett folklyte, så är
säkrast att börja med barnen. Och hvem eger
mera tillfälle dertill, in skolläraren. Huru många
anledningar gifvas ej för honom, att framhålla
för sina lärjungar de goda frukterna af orduing,
flit och bushållsaktighet. Har han ej, hvad det
sistniimnda beträffar, ofta sett barnens lystnad
efter snask och sötsaker, deras ovårdsamhet om
egande böcker m. m.! Härpå förspillas ock pen-
ningar, låt vara blott ören; men millioner rdr
iro, såvidt jag vet, blott en sammanlagd summa
af ören. Till huru många tusen rdr vi skola
uppskatta en i verksamhet tillbragt tid, kan lika
litet beräknas, som de oerhörda summor, hvilka
förspillas derigenom, att man icke tager vara på
det lilla eller såsom värdelöst förkastar det, som
icke genast medför stor vinst. Si, detta — stor,
hastig vinst eller ingen, allt ellerintet — detta
ir mångens visa, en littsinnig visa i sanning, ty
klokheten säger: litet i början, stort efter hand.
Och det är till förverkligandet af denna klok-
hetens regel bland vårt folk, jag tagit mig fri-
heten stilla dessa ord till eder, mina embets-
bröder. Jag hade tänkt den skulle — hvad oss
beträffar — kunna realiseras så, att vi, efter att
hafva föreställt våra lärjungar nyttan för dem
och samhillet af flit, omtanke och sparsamhet,
ifvensom sparbankers iindamål, erbjöde oss
mottaga de ören, som de erhållit af ina fö
drar eller af andra för uwiättade tjenster m. m.,
och för tillfället kunde undvara. När dessa pen-
ningar hunnit till ett belopp af 25 öre — det
minsta som i sparbanken mottages — lemnades
de till vederbörande ombudsman, att i sparban-
ken eller i lif- och ränteförsäkringsanstalten
insättas. Det lilla bokhålleri, som hiärmed ir
förenadt, kan visst icke kännas besvärligt, då
man betänker att månget barn med sådana små-
styfrar torde hända lägger grunden till sin fram-
tida bergning. Jag kau annars, till uppmuntran
r skollärare, meddela, att detta sätt redan är
försökt af mig och med den stora 1ramgång, att
på ett par tre veckor insaml i poster allt-
ifrån 1, 2, 3 ören ända till rar, en summa
öfverstigande 100 rdr, hvarför anskaffats spar-
banksböcker åt mer än 40 barn. JHvart månne
dessa penningar tagit vägen, em de nu ej legat
i bankens förvar?
Stora Tuna den 28 januari 1870.
C. Er, Pettersson.