icke vara lämpliga att till sådana embeten be-
fordras. Detta finnes också tydligen uttryckt
i konstitutionsutskottets motiver till det nu
framlagda förslaget. För min del går jag
ännu längre. Då vår grundlag icke stadgar
andra befordringsgrunder än förtjenst och
skicklighet, så måste dessa ord, tagna i deras
vidsträcktaste och mest omfattande bemärkelse,
förefalla alldeles orimliga. Samma ord förekom-
ma i flera af våra äldre lagar, och i det bekanta
tjenstebetänkandet afår 1756 gjordes ett försök
att förklara och inskränka dessa ords betydelse,
i det man uppställde ett fullständigt system för
det förfarande som vid befordran till embeten
och tjenster skulle följas, från hvilket ingen
afvikelse finge ega rum. Men detta system
visade sig olämpligt, och numera gäller ej
denna förklaring. Omöjligheten att bestämma
de rätta vilkoren för befordran har tvungit
lagstiftaren att öfverlemna denna pröfning åt
konungen, alldeles på samma sätt som omöj-
ligheten att beskrifva alla de olika qvalifika-
tioner som kunna ingå i samma brott tvungit
brottmålslagstiftaren att vid straffets bestäm-
mande lemna en viss latitud åt domaren. Vid
sådant förhållande måste också tagas hänsyn till
hvarje omständighet, som kan. göra den sö-
kande mer eller mindre lämplig till embetet,
fastän dessa omständigbeter ej finnag i grund-
lagen uppräknade. Redlighet t. ex. finnes icke
omnämnd i 28 2 R. F.; men icke vill man
derför påstå att det icke -skulle- behöfva-fä-
stas afseende på den i fråga om andra em-
beten än de i grundlagen särskildt omnämnda.
Hvad beträffar skicklighet, så kan det, äfven
om sökanden eger denna qvalifikation, Vaxa
olämpligt att befordra honom till embetet, om
nemligen skickligheten icke är förenad med
sedlighet i det enskilda lifvet. Naturfel kunna
göra en person olämplig att befordras till vissa
embeten, hvarför kyrkolagen förbjuder biskop
att till prest ordinera dem som dernied äro
behäftade. På samma sätt kan jag också tänka
mig förhållanden, som göra: det olämpligt: att
befordra en jude till .ett embete, fastän grund-
lagen ieke förbjuder det och fastän till. detta
embete icke hörer någon nämnvärd befattning
med religionsundervisning och. religionsvård.
Utskottet synes mig också i redaktionen åf
denna 2 (284 R. F.) åtminstone ha gjort be-
mödande att uttrycka denna mening. Då ut-
skottet säger, att främmande trosbekännare må
kunna utnämnas: till vissa embeteny så har
utskottet velat att dossa ord. på detta ställe
skola tagas i samma bemärkelse som högre
upp i paragrafen, der det heter att konungen
må kunna uti militära embeten. nyttja utländ-
ske män af sällsynt skicklighet etc. . Ingen
lärer väl döck anse att det ären ovilkorlig
skyldighet för konungen att till dessa tjenster
utnämna utlänningar.
Med denna uppfattning, som jag för öfrigt
alldeles icke hufvudsakligen: stödjer på detta
uttryck i redaktionen, utan på sjelfva sakens
natur, kan jag ieke.se: någon våda i att an-
taga förslaget, ehuru jag för min del icke
skulle haft något emot, om det-gjorts något
inskränktare. t regeringens omdöme och
samvetsgrannhet äro vida svårare frågor än
denna öfverlemhade. Det förbud som finnes
mot att använda främmande trosbekännare? i
de flesta af rikets embeten anser jag hvila på en
ohållbar grund och önskar att detsamma må
ur vår: grundlagsborttägas: -frectomt HO0sI
fecter 3 ie mV DE TN Åh RTR TM RER RÅ RA RR RR Ra Ä