liga natur. Här har jag mina föräldrar och
mina vänner, mitt lif är fastknutet vid denna
stad, hela min verksamhet är fastvuxen vid
denna dal — och jag kan icke undvåra den.
Om försynens vägar förde mig bort härifrån,
o, då skulle jag dag efter dag längta hit igen,
längta efter elfven och granskogen, längta ef-
ter min vackra, herrliga natur.
— Ni skulle då aldrig under något vilkor
vilja lemna denna trakt? frågade jag.
— Aldrig . . . svarade hon långsamt, lik-
som hon betänkte sig.
I detta ögonblick kom en tjenstflicka sprin-
gande med helsning från frun att vi genast
måtte komma in.
Agnes sybord stod nära invid dörren. Me-
dan hon och fadren gingo förut för att efter-
höra hvarför vi blifvit inkallade, fick jag till-
fälle att kasta en blick på boken, i hvilken
hon hade läst. Titelbladet låg uppslaget och
på den motsatta sidan stod ett poem.
Det var unpdertecknadt Georg RB.
Hon var således den unga flicka, om hvil-
ken han hade talat.
Knappt hade jag gjort denna upptäckt,
förrän min värd kom igen.
En högst sorglig olycka har inträffat,
sade han. En ung man bar nyss blifvit hit-
förd i ett. högst förtvifladt tillstånd. Han
hade varit på björnjagt uppe bland fjällen, hans
kula hade felat målet och det uppretade dju-
ret hade öfverfallit honom, Genom ett väl