Man kan se en ung slicka i de mest fördel-
aktiga situationer, se henne stillsam och qvin-
lig syssla med hemmets. obemärkta arbete, se
henne stråla i sin fulla glans och skönhet, när
balens glada toner elda hennes öga och purpra
hennes kinder, se henne betänksam och blyg
vandra med psalmboken till kyrkan, se henne
svärmande i trädgården, öfvergjuten af aäf-
tonrodnadens drömmande belysning — al-
drig väcker hon dock samma intresse som
då hon gråter. Ty saken är den, att hennes
tårar väcka en aning om qvinnohjertats dju-
paste hemligheter utan att röja dem, saken
är den att de liksom öppna dörren på glänt
till det lönnrum, ini hvilket man så gerna ön-
skade se, och saken är slutbgen den, att de
innebära en uppmaning om att söka aflägsna
sorger derifrån, hvarest det är naturens ord-
ning att lyckan och lefnadsglädjen böra hafva
sin boning. .
Köpmannen och hans hustru. tögo särdeles
vänligt emot mig och ville att jag skulle
stanna hos dem åtminstone öfver den följande
dågen. Jag var trött efter vandringen bland
fjällen och efterkom deras artighet med nöje.
En timma efter min ankomst dukades kaffe-
bordet, och Agnes — detta var den unga
flickans namn — blef nedkallad från sitt rum.
Hon var ingen bländande skönhet, ja, hon
var kanske icke en gång regelbundet vacker,
men det låg öfver hela den Nilla, fina Vvarel-
sen utbredt behag och täckhöt, ett skim-