på gästgifyaregården, gick jag ut för att uppsöka en familj, som jag hade träffat i Kristiania, och som hade bedt mig att besöka sig, om jag möjligen skulle komma till Drammen. Ofta nog påträffar man i en stad, som öfverhufvud är tråkig, i det privata lifvet de vänligaste och älskvärdaste menniskor. Från det torra, trägna affärslifvet skyndar man till hemmets lugn för att der blifva uppfriskad och uppmuntrad; man är icke uttråkad af en stor stads böljande lif och oro, icke enerverad af ett oupphörligt jägtande efter nöjen och njutningar — derför är munterheten lätt och käck, derför söker glädjen, ung och frisk, att njuta af hvilans och frihetens få och korta stunder: Sådant är ock förhållandet i Drammen och och icke minst i det gästfria hem, som jag besökte, Familjen bestod af endast tre medlemmar, köpmannen, hans hustru och en ung fosterdotter, hvilken som helt ung upptagits som eget barn. Då jag inträdde, satt hon med ansigtet bortvändt, nedböjd öfver en bok, som låg på sybordet. Men så snart hon hörde dörren öppnas och upptäckte en främmande i rummet, reste hon sig straxt och försvann i ett angränsande rum, Så hastigt detta än skedde, hann jag dock upptäcka orsaken till hennes hastiga flykt: — hon grät,