på gästgifyaregården, gick jag ut för att upp-
söka en familj, som jag hade träffat i Kri-
stiania, och som hade bedt mig att besöka
sig, om jag möjligen skulle komma till Dram-
men.
Ofta nog påträffar man i en stad, som öf-
verhufvud är tråkig, i det privata lifvet de
vänligaste och älskvärdaste menniskor. Från
det torra, trägna affärslifvet skyndar man till
hemmets lugn för att der blifva uppfriskad
och uppmuntrad; man är icke uttråkad af en
stor stads böljande lif och oro, icke enerve-
rad af ett oupphörligt jägtande efter nöjen
och njutningar — derför är munterheten lätt
och käck, derför söker glädjen, ung och frisk,
att njuta af hvilans och frihetens få och korta
stunder:
Sådant är ock förhållandet i Drammen och
och icke minst i det gästfria hem, som jag
besökte,
Familjen bestod af endast tre medlemmar,
köpmannen, hans hustru och en ung foster-
dotter, hvilken som helt ung upptagits som
eget barn.
Då jag inträdde, satt hon med ansigtet bort-
vändt, nedböjd öfver en bok, som låg på sy-
bordet. Men så snart hon hörde dörren öpp-
nas och upptäckte en främmande i rummet,
reste hon sig straxt och försvann i ett an-
gränsande rum, Så hastigt detta än skedde,
hann jag dock upptäcka orsaken till hennes
hastiga flykt: — hon grät,