blygseln att hafva misslyckats gripit denna
ungdomliga, häftiga natur.
Hon väntade honom och kom mot honom
med utsträckta armar.
— Ack, min egen vän, hvarför kommer
du så sent, du borde hafva kommit tidigare i
afton, var den enda förebråelse han fick höra
af henne.
Hennes röst och blick gjorde honom ge-
nast vek.
— Min älskade, utropade han häftigt, och
då han slöt henne i sina armar, förekom ho-
nom bördan af hans felslagna förhoppningar
mindre tryckande. Hon var ju ännu den-
samma — då kunde allt på jorden få förän-
dra sig; hon var densamma eller, snarare,
hon var mera, än hon någonsin varit för ho-
nom. Med hela glöden af sin italienska na-
tur förnyade hon sin trohetsed och lofvade
att tillhöra honom i lif och död, en högtidlig
ed, uttalad under himlens höga hvalf, bevitt-
nad af de tyst strålande stjernorna.
De hade träffats sent och dröjde länge hos
hvarandra, glömmande tiden, allt utom hvar-
andra. Det var nästan en timma sednare än
vanligt, då de slutligen stannade vid ingån-
gen till Lucias boning. Hon räckte honom
båda sina händer och sade:
— God natt!
De stodo ännu ett ögonblick och betraktade
hvarandra, men vände sig hastigt, då de helt
Plötsligt hörde någon närma sig dem. TLucia