HyvIIL ULYV PpLUHARUV UAlLV HUCEU UCBBRA UNUTIT
stöd till omkring 4.000 rdr rmt); men det
räckte ej till: med hennes vanor och behbof
kunde hon ej lefva anständigt under 5- å
6,000 rdr om året, i synnerhet som hon hade
åtskilliga familjer att underhålla, hvilka för
hennes skull störtat sig i djupt elände. Der-
till kommo de ständiga förföljelserna af mäk-
tiga fiender, hvilka härtill eggades dels af hat
till Wasanamnet, dels af det onda medvetan-
det om de oförrätter, de förut tillfogat henne.
En trogen vän egde hon dock i det fruntim-
mer, som alltsedan 1838 följt och vårdat
henne och som kunde bevittna sanningen af
alla hennes uppgifter.
Sådan är i största korthet och med uteslu-
tande af en hel mängd detaljer den berättelse
fröken De la Brache plägat framlägga om sig
sjelf och sina sorgliga öden. För ganningen
af hennes i sig sjelfva så vidunderliga upp-
gifter hafva flera omständigheter synts kraftigt
tala. Den enkelHet och naivetet, hvarmed hon
förstått uttryeka sig, tycktes göra misstanken
om afsigtligt bedrägeri oantaglig, och det för-
stånd, som framlyste i allt hennes görande och
låtande, gjorde antagandet af ett slags mono-
mani till en omöjlighet. Framför allt talade
till hennes fördel ganska mycket i hennes yttre
förhållanden, och deribland intyget af hennes
sällskapsdam, ett fruntimmer med hufvud
och bildning samt, såvidt man vet, af oförvit-
lig karakter. I öfver trettio år har hon åtföljt
fröken och derunder ej blott lärt känna
hennes upphöjda sinnelag, utan äfven sett
och hört mycket, som på det afgjordaste
tyckes bekräfta sanningen af frökens berät-
telser. Många personer, och deribland män,
som man ej kan frånkänna klarsynthet, hafva
ej ansett sig kunna neka åtminstone möjlighe-
ten af sanning i den romantiska historien, sär-
skildt hvad den höga börden angår. Flere
har fröken lyckats helt och hållet öfvertyga
och förmå till liflig verksamhet för sitt bästa,
Undertecknad erkänner, att han en tid hört
till dessas antal. Här är icke stället att re-
dogöra för allt hvad jag för denna qvinna sökt
uträtta. Må det vara nog sagdt, att jag om-
kring fyra år känt henne, och att jag lyckats
skaffa henne penningeunderstöd till ett belopp,
som mången skulle anse otroligt. Sedan sist-
lidne höst har jag dock alltmera börjat miss-
tänka, att det ej stod så rätt till med den all-
tid på större penningehjelp pockande och den
allt mera högtfarande frökens pålitlighet. - Jag
har till följd häraf ansett det vara min pligt
att söka skaffa mig bestämda upplysningar om
henne, och ehuru detta till börja med syntes
nära nog vara en omöjlighet, så har jag dock
efter långt sökande lyckats till en grad, som
öfverträffat alla mina förhoppningar. Nedan-
stående, på utdrag ur ministerialböcker huf-
vudsakligen grundade summariska framställ-
ning af fröken De la Braches verkliga lef-
nadsförhållanden, skall, så hoppas jag, full-
ständigt blotta en af de oförsyntaste intriger,
som väl någonsin blifvit försökta.
Fröken Helga De la Braches rätta namn
är Aurora Fiorentina blagnusson. Hennes
föräldrar voro tullvaktmästaren Anders Magnus-
son och hans hustru Charlotta Palmgren. Hon
är född den 6 september 1817 i Maria för-
samling samt den äldsta af fyra ännu lef-
vande syskon. Vid nio års ålder inskrefs hon
i Maria församlings fattigvårdsskola, derifrån
hon dock snart utskrefs. Under sin uppväxt
syntes hon utan afbrott hafva vistats i föräl-
drahemmet, och lär hennes moder (fadern dog
redan 1826) sökt bereda henne en uppfostran
så god, som hennes knappa omständigheter
medgåfvo. Konfirmerad i Maria församling
1833, bodde hon hos sin moder till 1835, då
hon flyttade tiil Storkyrkoförsamlingen, der hon
inskrefs såsom boende hos bokhandlaren Hed-
bom (numera bosatt i Sköfde). Ton var un-
der ett eller ett par års tid barnasköterska i
hr H:s familj och föreföll derunder sitt hus-
bondfolk såsom en intrigante, hvilken på ett
eller annat sätt ville höja sig. Sedan hon
lemnat. denna tjenst, sökte hon uppehålla sig
genom sömnad, och det var just i egenskap
af sömmerska - hon år 1838 rekommenderades
till och vänn insteg i det hus:här i staden, i
hvilket hon började den intrig, som hon allt-
sedan med lika stor oförskämdhet och slughet
som framgång fortsatt.
Husfadern i nämnda familj var en då ännu
förmögen grosshandlare. Husmodern var se-
dan 1834 afliden, och hushållet förestods af
den äldsta dottern, en ficka vid nitton år,
hvilken fadren låtit få hela den bildning, som
den tiden kunde beredas ett fruntimmer,
Henne lyckades mamsell Rosa, såsom frö-
ken då kallades, till den grad för sig intaga,
att de begge flickorna snart syntes vara ett
hjerta och en själ. Förmodligen satte gross-
handlaredottern blindt förtroende till alla de
pikanta, mystiska berättelser hennes nya vän
för henne såsom i största hemlighet uppdu-
kade, och innan kort egnade sig den sålunda
bedragna fickan nästan uteslutande åt den
förment olyckliga, men just i gin olycka väl
dubbelt intagande Wasaprinsessan, i hvars hela
väsende hon tyckte sig spåra tydliga drag af
anboren höghet och förnämhet. Med en hän-
gifvenhet, som varit värd en bättre sak, off-
rade hon för äfventyrerskan allt, sin familjs
tillgifvenhet, sin trolofvades kärlek, de sum-
mor, som en i gin ömhet väl alltför eftergif-
ven fader gång på gång på dotterns begäran
lemnade henne för sin väns växande behof,
samt slutligen sitt mödernearf. Ja, hon för-
nedrade sig med glädje till tjenarinna åt söm-
merskan, hvilken, uppklädd ur den förmögna