AV — — Gerna; om blott ni säger hvad jag skall upprepa? genmälte jag, söm insåg att stormen nu skulle bryta lös. — Hela vårt samtal, ifall ni så behagar, eljest kan ni inskränka er till det som rörde Agdas känslor för er. CHalfdans ton var retsamt öfverlägsen. — Med nöje, svarade jag, mina ord inneburo endast en sanning, den nemligen att Agda alltifrån barndomen till närvarande stund hyser en innerlig tillgifvenhet för mig, och att jag af hela mitt hjerta älskar :henne. — Ni är en oförskämd narr, utbrast Halfdan, och den knutna handen föll tungt ned på bordet. Agda älskar er icke och skall aldrig våga erkänna det inför mig. sOttilia och Agda hade sprungit upp, båda lika bleka. — Vågar jag icke, utropade Agda stolt, och hvarför skulle jag ej våga? CHan fattade om hennes arm och mumlade: — Älskar du den mannen? — Ja, jag älskar och har alltid älskat honom, svarade Agda oförfärad. — Då är du den falskäste och eländigaste af alla qvinnor. — Halfdan! ljöd det i hans öra, och en skälfvande hand lades på hans skuldra, fortfar du:på detta sätt, tillade Ottilia, tvingar du mig tro att herr Törnstedt talat sanning, då han påstod att du är förälskad i min dotter, och . s