officiela delen af festen afslutades med en
skål för qvinnan, hvilken i bunden stil
framsades af jur. stud. Ludvy. Essån och
hvilka verser vi här återgifva:
Hvad språket har mest klingande och grannt,
Mest smäktande och ljuft och elegant,
Det plocka fram allt efter diktar-seder;
Bind derutaf en krans med doft och prakt,
En krans som anstå kan all skönhets makt,
Och lägg den sen för qvinnans fötter neder.
Väl ofta man i rim och meter satt
De lockars gyllne flod, de lockars natt,
Den röst af näktergal och turturdufva,
Med mycket mer; men det som är så skönt
Ej kan för ofta blifva blemsterkrönt
Bind derför, men minns väl: ljuft åt de ljufva!
Så sade man till mig, och en sonett
Med rim och fraser uppå öfligt sätt
Jag diktade. Då for mig uti sinnet:
Är denna lek med ord — är detta kram
Rätt passande och värdt att bäras fram
Vid Nordens fest för allvaret och minnet?
Nej, lutans ton står ej i harmoni
Med nordanskogens friska melodi
I stjernklar vinternatt, då norrsken brinna,
Och sång för veklighet och utländsk flärd,
För vackra dockor uti modets verld,
Det är ej sång, som bjuds åt Nordens qvinna.
Den tid för längesedan har förgått,
Då qvinnan var en vacker leksak blott,
Än klemigt barn — än en förtryckt slafvinna,
Ock längre ej det hör till goda ton
Att ge en dylik fadd explikation
Åt sädant högt och dyrbart ord som qvinna.
Hur explicera då? -- En enda blick
På tidens anletsdrag, dess stela skick,
På verk, som blifvit gjordt och tiden pryder —
En enda sådan blick skall nogsamt ge
t den, som eljest kan och önskar se,
Begrepp hvad qvinnans namn numer betyder.
Ett tyst, men troget verk mot gifvet mål
Med handen mjuk, men viljan utaf stål
Oth handling för det stora i det lilla,
Ett öga klart och skarpt, men mildt också,
Ett hjerta varmt, men sansadt lugn ändå,
Ett vett, som inga tomma hugskott villa.
Se der en allmän karakteristik,
Och vill man. ha en sådan, denna lik,
För hvarje enskildt fall — må blicken spana,
Och hän i stort, i litet finna skall
Hur qvinnan vårdar hvad hon fått till kall,
Hur hon går fram alltjemt på ljusets bana.
Jag kunde tala om hur högt hon står
I konstens sköna verld, hur hon förmår
I spel, i sång, i ord, i färger tjusa;
Jag kunde säga, hur hon, öm och khunld,
Strör ut barmhertighetens rika gytd
Och bringar frid, der lifvets stormar brusa.
Men jag det lemnar allt för denna gång —
O, jag hör sus af björkar, fågelsång;
Jag ser, hvad skönast, ljufvast finns på jorden -—
Jag ser hvad hjertat varmast klappar för,
Hvad som ett menskosinne djuapast rör,
Jag ser de väta hem i höga Norden.
Hem, stilla hem . . . hvi dallrar detta ljud
Så rent, så ljuft som barnets bön till Gud,
Hvi värmes man deraf och känner strömmar
Af sol och vår igenom hjertat gå
Och tror sig höra åter till de små,
De lyckliga med deras rika drömmar?
Ack jo, det skimrar fram en vänlig bild,
Så klar, så ren, så leende och mild —
En moders bild, som följer oss på färden.
Man henne ser på nytt med öppen famn
Och ropar, lycklig, hennes dyra namn
Och glömmer striden i den kalla verlden . ..
Här slutar jag. Jag intet bättre vet
Af qvinnan uti dess fullkomlighet . .. ..
Nu ljude lefveropen genom salen!
För qvinnan, rosen uti Nordens snö,
För älskad moder, syster eller mö,
För henne töms den bräddade pokalen.
Under det festen pågick ankommo föl-
jande helsnings-telegrammer: Från Stock-
holm. Till nordiska festen i Upsala. Nor-
diska nationalföreningen, samlad till firande
af den nordiska festen, sänder hjertlig hels-
ning till de för samma ändamål församlade
i Upsala.
Från Lund. Till studentkåren i Upsala.
Samlade till minnets och löftets fest, sända
vi eder broderliga helsningar. Gud skydde
Norden och Nordens folk. Bestyrelsen.
Från Kristiania. Till Studentkåren, Up-
sala. Det Norske Studentsamfänd, :samlet
med Mänd av alle Ständer, sender Eder sin
Hilsen. Gid Festen til Fädernes Minde
må blive til en samtidig Folkerfest over
hele den Norräne-Stammen. Björnson. Motz-
feldt, Hansen, Ström, Kildal.