hvarvid Mollbeck också författade sina rese-
anteckningar, dem han sedan utgaf. Under
resan genom Småland kommo de en dag att
tala om den respekt, svenska allmogen hade
för danskarne och hvilken M. mente icke vara
obetydlig. Ja, den frågan kan lätt redas,
svarade AÅ., vi skola blott höra vår skjuts-
bonde. Straxt derpå sade A. till bonden, som
satt framför i vagnen och körde: — Nå,
har du hört, min gubbe, att Vi snart få krig,
och att vi då få gå man ur huse för att slåss ?
— Nej vass — ropade bonden — hvad
jag inte det har hört! Då ä de la ryssen som
kommer? — Nej, det är danskarne, svarade
A. — Åh! ingen an, — ropade bonden, lättad
från bekymret — då skicka vi bara ut våra
konor (qvinnorna); de köra snart bort
deml!
En lifefarlig valg. frin Pittsburg
i Nordamerikas förenta stater berättas om en
kappdansning följande:
Egaren till en dervarande balsalong hade
utfästat en dyrbar guldring till det par, som
längst kunde hålla i att valsa. På slaget 12,
middagen, uppspelade orkestern Il baccio,
och 12 par började samtidigt att valsa efter
de lifvande tonerna. Efter 20 minuters för-
lopp stannade 4 par alldeles uttröttade, se-
dan en timme förgått följde andra 4 par de
förstes exempel, och då klockan slog 2, såg
man endast 3 par sväfva fram på golfvet.
Vid slutet af tredje timmen lemnade ånyo ett
par, totalt utmattadt, åt de två återstående
paren att täfla om priset, och då klockan slog
4, utan att de två sista paren ännu upphört
att valsa, föll blodet i:droppar ned på golf-
vet från fingerspetsarna på de stackars violi-
nisterna, hvilka med ångestsvetten i pannan
allt mattare förde stråken. När klockan änt-
ligen visade 5, föll en af de valsande damerna
i vanmakt, och under oerhördt bifall tiller-
kände man priset åt det par, som ännu, ehuru
ingalunda lifligt, svängde omkring. Damerna
blefvo mer döda än lefvande förda till sina
hem, och flera af dem så väl som af kaval-
jererna insjuknade mycket allvarsamt. De
måste låta skära af sig skodonen, till den
grad hade fötterna uppsvullnat.