— 186 —
Striden skulle sluta, men hvilken af makterna
som skulle vinna seger var ännu ovisst.
Han hade åter ridit bort. Vi andra sutto
i trädgården, då en tjenarinna lemnade Törn-
stedt ett bref, som förmådde honom att af-
lägsna sig.
Ottilia yttrade då till Agda:
— Du har fortfarande för afsigt att låta
herr Törnstedt stanna här?
— Mamma lilla, jag kan ej annorlunda, sva-
rade Agda.
— Men jag ber dig, gör honom en ursäkt
och säg att du icke anser dig vara befogad
att låta honom fortsätta att kopiera din styf-
faders taflor.
— Då skulle jag ljuga, inföll Agda. En-
ligt köpekontraktet har jag till hösten full
dispositionsrätt af allt hvad som finnes på
Stjernvik, blott jag icke afyttrar eller bort-
flyttar något.
— Ack, mitt barn, sådana der små nöd-
lögner äro vi alla tvungna att begagna för
fredens befrämjande.
— Jag har aldrig begagnat mig deraf och
jag tänker icke heller göra det.
— Men din styffader önskar att under som-
maren uteslutande få lefva med sin familj och
du störer hans trefnad genom att handla i
strid mot hans önskningar.
— Min styffaders afsigt kan icke vara att
jag skall afsäga mig nöjet att se mina vän-
ner och bekanta, derför att han är min gäst.