penning dertill. Många finnas visserligen som förtjena dubbelt så mycket, men ännu flera som ha mindre dagspenning. Man börj och med tala om att arbete skall komma att tryta alldeles i vinter; men jag tror att det egentligen är de oroliga hufvudena och de som ej ha vett att spara, som frukta derför. Är det då vanligt att arbetarne här lägger af penningar? Jag vågar påstå att de allra flesta göra det. Patronen sjelf i första hand. Man är väl tvungen dertill, om man ej vill dö af hunger, ifall man skulle bli sjuk eller sakna arbete. Här ger ingen hvarken kredit eller allmosor. Dessutom, inföll hustrun, skulle arbetet icke vara hvad det är, om man inte hade ett mål för det. Att spara en.styfver hvar vecka, lägga den tillsammans och tänka ut hur man skall ha det, när man samlat nog för att göra sig glada dagar, det är ett nöje som är värdt att arbeta för. Ni skulle ej behöfva arbeta med tvätt, om ni ej fann nöje deri, madame, svarade jag. Er mans arbetsförtjenst är säkert tillräcklig, till och med för att tillåta er att taga någon till hjelp att sköta hushållet. Båda sågo på hvarandra och brusto ut i ett hjertligt skratt. Hvad skulle jag då göra? Äta upp allt och ha intet för framtiden? Låta min man arbeta ensam och leka stor dam? Det blefve bara lappverk af, för resten, ty vi hafva för litet för att kunna göra det så, att det blefve något bevändt med det. Att sitta med händerna i. kors förstå vi oss här inte på. Om man inte är nog rik för att roa sig, måste man arbeta. För öfrigt behöfver man visst inte lefva alldeles utan förströelse bär. Paris är en stor och munter stad, och det kostar inte stort att få sig en glad stund, då man har tid. Skulle ni anse det påfluget, om jag gör en anmärkning, som verkligen är litet närgången? Tala, tör all del! Pas de quoi! Ni ser att vi inte låta genera oss. Ni skulle kunna spara ändå mera genom att lefva tarfligare — åtminstone såvida Ni hvarje dag intaga en lika riklig måltid som i afton. Det är just hvad vi göra, likasom folk af vår klass i allmänhet. En god potage, en stek eller annat kött, litet grönt (sallat), vårt vin och ibland några kastanjer eller nötter, dertill ha vi för vår middag och öfverlefvorna jemte en smula fisk till frukost. Min mans arbete är tungt och man är aldrig å son aise, om man fryser och lefver klent. Arbetet går intet då, utan man går och önskar sig än ett, än ett annat, som man aldrig tänker på, om man är mätt och varm. Ni har rätt, madame, sade mannen nickande åt sin hustru, som nu fyllde hans glas med kaffe jemte ungefär ett halft vinglas konjak och lade socker deri — grädde brukas ej. Kaffet tycktes vara endast för mannens räkning. Jag, som hela tiden funnit mig mycket väl, önskade gerna känna något om mitt värdfolks ståndpunkt i andra afseenden och kände mig belåten att kunna gå rakt på saken. Talar man mycket om valen på er verkstad, monsieur, frågade jag. Det var nemligen blott några dagar före valdagarne. Nej, vi äro ej många som arbeta der, och jag tror knappt att någon af oss kommer att besvära oss med något val. Säkert icke 2 Men hvarför icke? Ni undandrager ju på det sättet staten en röst, som ni är henne skyldig. Jag tror tvärtom att jag skulle göra staten en klen tjenst med att lägga mig i hvad jag intet begriper. Det är obetydligt jag läst och jag vet icke mycket, ty jag har icke heller arbetat på de stora verkstäderna, der det alltid finnes någon som har reda på sig eller tror så åtminstone; men så mycket har jag tänkt på saken, att jag kommit till den tron att vi behöfva mycket mer upplysning om hvad som verkligen är godt eller ondt istatssaker, för att rätt kunna tjena oss sjelfva och staten för öfrigt. Dermed var mitt besök i arbetarefamiljen slut. Kanske skola vi följas åt i en annan krets längre fram, Nu farväl!