än annorstädes något kan göras, snart sagdt hvad stund som helst. Lyckligt, om denna stund icke inträffar förr än Frankrike blifvit mera moget för ett bättre! Lyckligt, om icke krafter spillas, icke hjerteblod offras, innan det kan leda till verkligt gagn! Hvad än den katolska kyrkan må göra för att försoffa folket, hvilka krafter än i tysthet arbeta för att hålla det inom trånga skrankor och hämma upplysningen, finnes det ett vaket lif hos detta folk, fastän detta för ögonblicket mest yttrar sig 1 det enskilda och framför allt å det materiela området. Men hvad gör då Frankrike, hvad gör framför allt Paris för att beteckna tillvaron af detta lif? — Det arbetar, det lider, det roar sig. — Men det gör ju hela verlden! — Visserligen, men (vore det nu en fransman som talade till en fransman, skulle hän säga: men hvad Paris beträffar, är det chic i det, och de skulle bäst förstå hvarandra; detta ord är olyckligtvis oöfversättligt) om man på närmare håll betraktar detta arbete, detta lidande, dessa förströelser, med ett ord, parisarens lif, känner man snart att det är något mer än arbete för dagen, mer än qvidande, mer, om än ofta något sämre, än ett dödande af stunden. Du betraktar med ett ömkande småleende den stackars lilla grisetten, som springer förbi dig vid älskarens arm för att söka glädjen, blott glädjen, och tänker suckande: finnes det väl en enda djup, en enda verklig känsla hos denna ytliga varelse, färdig att skratta åt allt, åt kärleken sjelf? Några dagar derefter ser du af tidningarne att hon kastat bort detta, som man måste tro vara hennes allt: glädjen, lifvet, att hon i Seinens grumliga djup utbytt det mot kyla, mörker och död, derför att hennes älskare öfvergifvit henne. De offer, den bedragna kärleken och isynnerhet svartsjukan kräfva bland dessa glädjens barn, äro otaliga. Det är sorgligt, men betecknande, och dock vida mindre än den törst efter ett bättre, den kraft att bryta omständigheternas bojor, som allt emellanåt träder fram hos de s. k. lyckligt lottade, hos qvinnan af verld, hvars ohejdade framrusande genom lifvet under oupphörliga, oftast andefattiga förströelser samt dödande af dess mellanstunder medelst i oändlighet upprepade försök att uppfinna en ny prydnad, ett nytt sätt att anbringa en spets, en sideneller sammetslapp, man länge med förakt åsett, frågande sig sjelf: hvad är väl menniskan under allt detta? Man har sett dem vakna upp ur detta skenlif, som hos många af dem måhända icke varit annat än ett letande i allt för att finna något; man har sett dem kasta bort det alltsammans för att till sin död föra en barmhertighets systers, en sjukvakterskas mödosamma, försakande lif och anlägga hennes fula, vanprydande drägt. Var detkansko blott för att på ett nytt sätt väcka uppmärksamhet som hon gjort det? Då är hon i sanning i alla afseenden beklagansvärd, ty hvad parisaren än gör, förvånas gör han ej — många minuter i sender åtminstone, Jag har sagt att Paris arbetar, och jag tänkte dervid icke blott på de stora industriela företagen, på den stora mängd af arbetare, som för närvarande förtjenar ända till 20 frank om dagen i de ofantliga verkstäder, der julklappar och nyårsgåfvor tillverkas för en krtor del afverlden. Jag tänkte egentligen på de iakttagelser, jag kunnat göra inom det enskilda lifvet. Måhända skall någon läsare finna intresse i att följa mig på några af mina små upptäcktsresor. Låtom oss först göra ett be sök i en arbetarefamilj. Min tvätterska: hade varit hos mig för att: aflemta linne. Sedan hon gått, upptäckte jag att jag glömt att lemna henne något, som jäg gerna önskade få tvättadt. Sannolikt hade jag dock låtit det vara; om jag ej funnit-tillfället passande att göra ett besök oeh dervid få se huru hon hade det chezsot denna arbeterska, hvars lifliga väsende och vackra ögon med. deras uttal af vänlighet och redbarhet väckt min välvilja. Hon bodde i närheten, men i sjette våningen. Klockan var omkring sex på aftonen, då jag sträfvade uppför alla dessa trappor, hvilka dock erbjödo fördelen att vara väl upplysta af gas. Ett entrez! besvarade min bultning. Jag fann familjen, som blott bestod af man och hustru, vid sin diner. Hustrun reste sig genast och framsatte med den beställsamhet, som uttrycker sig i hela hennes väsende, en stol i närheten af bordet och bad mig sitta ner, hvarefter: hön förtsatte sin måltid eller, rättare, började densamma, allt så obesväradt och välvilligt, att jag måste se det jag ej i minsta mån generade. Vid den blick, jag kastade omkring mig i rummet, ursäktade hön sig för den ouppbäddade sängen (hvilken för öfrigt var ytterst snygg), förklarande att mannen, som arbetade hos en bagare, måste sofva om dagarna. Rummet var rätt trefligt, med långa, hvita gardiner för fönstren, icke alltför dåliga taflor kring väggarne och upplyst af en vacker lampa, som stod på det med en ren duk betäckta matbordet, hvarifrån den välkända ångan af parisarens oumbärliga potage — god buljong, hvari hvetebröd, eller hos de förnämare, grönsaker och kött kokats — uppsteg ur en rymlig soppskål. Mannen var, liksom alla hans: gelikar, klädd i en blus och en liten kaskett. Det fina ansigtet med de gnistrande ögonen, de svarta lockarne och de små mustacherna skulle varit rätt behagligt; om det ej, likasom hos nio bland tio af de parisare jag sett, alltför mycket påmint om vaxdocorna i en perukmakarbutik. Hustrun bar på det utsökt väl kammade håret en liten kokett mössa af rödt zefirgarn, som gjorde henne riktigt täck. För öfrigt var hon snyggt, men ytterst tarfligt klädd. Huru finner ni er här? frågade mannen. Mycket väl. Menniskorna gå främlingen vänligt till mötes, och här finnes så mycköt att se och höra, det ena vackrare än det andra, att man ej kan annat än finna Paris vara en särdeles behaglig vistelseort. Ja, har man blott godt om tid och penningar, så är här nog bra. Men den som måste förtjena sitt uppehälle får ej tänka alltför mycket på förströelser. Föda, bostad, eld — allt är dyrt i Paris. Hvad kan då en liten lägenhet kosta? Fr SVi ha blott detta rum och ett litet kök