än annorstädes något kan göras, snart sagdt
hvad stund som helst. Lyckligt, om denna
stund icke inträffar förr än Frankrike blifvit
mera moget för ett bättre! Lyckligt, om icke
krafter spillas, icke hjerteblod offras, innan
det kan leda till verkligt gagn! Hvad än den
katolska kyrkan må göra för att försoffa fol-
ket, hvilka krafter än i tysthet arbeta för att
hålla det inom trånga skrankor och hämma
upplysningen, finnes det ett vaket lif hos detta
folk, fastän detta för ögonblicket mest yttrar
sig 1 det enskilda och framför allt å det ma-
teriela området.
Men hvad gör då Frankrike, hvad gör fram-
för allt Paris för att beteckna tillvaron af
detta lif? — Det arbetar, det lider, det roar
sig. — Men det gör ju hela verlden! — Vis-
serligen, men (vore det nu en fransman som
talade till en fransman, skulle hän säga: men
hvad Paris beträffar, är det chic i det,
och de skulle bäst förstå hvarandra; detta
ord är olyckligtvis oöfversättligt) om man på
närmare håll betraktar detta arbete, detta li-
dande, dessa förströelser, med ett ord, parisa-
rens lif, känner man snart att det är något
mer än arbete för dagen, mer än qvidande,
mer, om än ofta något sämre, än ett dödande
af stunden. Du betraktar med ett ömkande
småleende den stackars lilla grisetten, som
springer förbi dig vid älskarens arm för att
söka glädjen, blott glädjen, och tänker suckande:
finnes det väl en enda djup, en enda verk-
lig känsla hos denna ytliga varelse, färdig att
skratta åt allt, åt kärleken sjelf? Några da-
gar derefter ser du af tidningarne att hon
kastat bort detta, som man måste tro vara
hennes allt: glädjen, lifvet, att hon i Seinens
grumliga djup utbytt det mot kyla, mörker och
död, derför att hennes älskare öfvergifvit
henne. De offer, den bedragna kärleken och
isynnerhet svartsjukan kräfva bland dessa
glädjens barn, äro otaliga. Det är sorgligt,
men betecknande, och dock vida mindre än
den törst efter ett bättre, den kraft att bryta
omständigheternas bojor, som allt emellanåt trä-
der fram hos de s. k. lyckligt lottade, hos
qvinnan af verld, hvars ohejdade framrusande
genom lifvet under oupphörliga, oftast ande-
fattiga förströelser samt dödande af dess mel-
lanstunder medelst i oändlighet upprepade
försök att uppfinna en ny prydnad, ett nytt
sätt att anbringa en spets, en siden- eller sam-
metslapp, man länge med förakt åsett, frå-
gande sig sjelf: hvad är väl menniskan under
allt detta? Man har sett dem vakna upp ur
detta skenlif, som hos många af dem må-
hända icke varit annat än ett letande i allt
för att finna något; man har sett dem kasta
bort det alltsammans för att till sin död föra
en barmhertighets systers, en sjukvakterskas
mödosamma, försakande lif och anlägga hen-
nes fula, vanprydande drägt. Var detkansko
blott för att på ett nytt sätt väcka uppmärk-
samhet som hon gjort det? Då är hon i
sanning i alla afseenden beklagansvärd, ty
hvad parisaren än gör, förvånas gör han ej
— många minuter i sender åtminstone,
Jag har sagt att Paris arbetar, och jag
tänkte dervid icke blott på de stora industriela
företagen, på den stora mängd af arbetare,
som för närvarande förtjenar ända till 20 frank
om dagen i de ofantliga verkstäder, der jul-
klappar och nyårsgåfvor tillverkas för en krtor
del afverlden. Jag tänkte egentligen på de
iakttagelser, jag kunnat göra inom det enskilda
lifvet. Måhända skall någon läsare finna in-
tresse i att följa mig på några af mina små
upptäcktsresor. Låtom oss först göra ett be
sök i en arbetarefamilj.
Min tvätterska: hade - varit hos mig för
att: aflemta linne. Sedan hon gått, upptäckte
jag att jag glömt att lemna henne något, som
jäg gerna önskade få tvättadt. Sannolikt hade
jag dock låtit det vara; om jag ej funnit-till-
fället passande att göra ett besök oeh dervid
få se huru hon hade det chezsot denna ar-
beterska, hvars lifliga väsende och vackra
ögon med. deras uttal af vänlighet och red-
barhet väckt min välvilja.
Hon bodde i närheten, men i sjette vånin-
gen. Klockan var omkring sex på aftonen,
då jag sträfvade uppför alla dessa trappor,
hvilka dock erbjödo fördelen att vara väl upp-
lysta af gas. Ett entrez! besvarade min bult-
ning. Jag fann familjen, som blott bestod af
man och hustru, vid sin diner. Hustrun reste
sig genast och framsatte med den beställsam-
het, som uttrycker sig i hela hennes väsende,
en stol i närheten af bordet och bad mig sitta
ner, hvarefter: hön förtsatte sin måltid eller,
rättare, började densamma, allt så obesväradt
och välvilligt, att jag måste se det jag ej i
minsta mån generade. Vid den blick, jag ka-
stade omkring mig i rummet, ursäktade hön
sig för den ouppbäddade sängen (hvilken för
öfrigt var ytterst snygg), förklarande att man-
nen, som arbetade hos en bagare, måste sofva
om dagarna.
Rummet var rätt trefligt, med långa, hvita
gardiner för fönstren, icke alltför dåliga taf-
lor kring väggarne och upplyst af en vacker
lampa, som stod på det med en ren duk be-
täckta matbordet, hvarifrån den välkända ån-
gan af parisarens oumbärliga potage — god
buljong, hvari hvetebröd, eller hos de förnä-
mare, grönsaker och kött kokats — uppsteg ur
en rymlig soppskål. Mannen var, liksom alla
hans: gelikar, klädd i en blus och en liten
kaskett. Det fina ansigtet med de gnistrande
ögonen, de svarta lockarne och de små mus-
tacherna skulle varit rätt behagligt; om det
ej, likasom hos nio bland tio af de parisare
jag sett, alltför mycket påmint om vaxdoc-
orna i en perukmakarbutik. Hustrun bar
på det utsökt väl kammade håret en liten
kokett mössa af rödt zefirgarn, som gjorde
henne riktigt täck. För öfrigt var hon snyggt,
men ytterst tarfligt klädd.
Huru finner ni er här? frågade mannen.
Mycket väl. Menniskorna gå främlingen
vänligt till mötes, och här finnes så myc-
köt att se och höra, det ena vackrare än det
andra, att man ej kan annat än finna Paris
vara en särdeles behaglig vistelseort.
Ja, har man blott godt om tid och pen-
ningar, så är här nog bra. Men den som må-
ste förtjena sitt uppehälle får ej tänka alltför
mycket på förströelser. Föda, bostad, eld
— allt är dyrt i Paris.
Hvad kan då en liten lägenhet kosta?
Fr SVi ha blott detta rum och ett litet kök