fångar, som icke varit straffade för alltför grofva
brott. K. m:t hade vanligtvis efter 10 år tillåtit
dem komma på fri fot. . Ännu längre hade det
i detta afseende gått i Nordtyska förbundet. Der
utarbetades för närvarande en lag, som stadgade
att den som blifvit dömd till frihetsstraff i öfver 2
år skulle efter halfva strafftidens slut under vissa
vilkor försiättas på fri fot och åtnjuta denna fri-
het under förbehåll att han sedermera förhölle
sig väl. Detta förslag hade dock i Preussen
väckt ganska stora betänkligheter; och oligen-
heterna af ett sådant stadgande skulle kanhända
blifva ännu större i Sverige i anseende till svå-
righeten att här åstadkomma någon tillfredsstil-
lande polisuppsigt öfver de dömde. — Hvad an-
ginge det stora antalet fångar, som nu befolka våra
fängelser, så hade detta tillkommit under den tid
som förflutit från meålet af 1867 till medlet af 1869.
Under de 10 åren som närmast föregingo förstnämn-
de år var antalet af våra straff- och arbetsfångar,
om icke alldeles oförändradt, dock underkastadt
ganska obetydlig förökning; men under det de
vid 1866 års slut uppgingo endast till 3419, hade
de redan den 31 december samma år stigit till
3691. Samma dag år 1869 utgjorde de 4762.
Orsaken till denna hastiga tillökning vore att
söka i de svåra åren som då hemsökte landet,
Deraf följde nöd och dåliga affärer ; men man
borde derför också kunna hoppas att då orsa-
kerna upphört, verkningarne äfven skulle upp-
höra, utan att lemna efter sig någon allmännare
skada. En annan orsak vore de under de sed-
nare åren så hetydligt stegrade prisen på lifsför-
nödenheter. Dertill komme kostnaderna för
fångtransporterna. Hr H:s sista anmärkning
ällde, huruvida icke det begärda anslaget till
förstärkande af hofriätterne skulle kunna undvi-
kas, dels derigenom att de ordinarie divisionerna
i hofrätterna något ökade sitt arbete, dels, och
framför allt, genom antagande af ett mindre
vidlyftigt expeditionssätt. Tal. svarade hirpå,
att arbetet inom dessa domstolar, såvidt han ha
de sig bekant, motsvarade alla skäliga anspråk,
som på dem kunde stillas. I fråga åter om det
vidlyftiga expeditionssättet, var tal. af alldeles
motsatt åsigt med hr H. Längre meningar vore
nödvändiga att använda i utslagen och domarne
för att ej behöfva upprepa ett och samma ord
flera gånger. Allmänheten skulle icke heller
vara betjent med ett sådant expeditionssiätt, som
hr H. föreslagit.
Hr Hazelius höll ett längre föredrag, som dock
ej tyckes tillvinna sig någon synnerlig uppmärk-
samhet i kammaren. Så vidt referenten kunde
uppfatta, var hufvudionehållet af hans tal föl-
jande: hr Hamilton hade i måndags bland annat,
på tal om fjerde hufvudtiteln, yttrat, att man
icke borde ruinera sig genom krigsrustningar.
Detta vore fullkomligt riktigt; talaren hade all-
lid ansett det högt uppdrifna permånenta krigs-
tillståndet i Europa för en verklig olycka och
trodde att det enda medel som i framtiden kunde
bereda det nuvarande europeiska regeringsattets
styrka vore en minskning i de ofantliga
budgeterna. Men den sats hr H. uttalat hede
sin tillämpning ej endast på Sverige utan äfven
på andra länder. Ett steg till vinnande af må-
let hade i fjol tagits i andra kammaren genom
en der vilckt motion, som enligt tal. tanke hade
en ganska praktisk syftning, den nemligen att
begära konungens medverkan till underkandlin-
gar med främmande makter, de stora makterna;
men motionen hade doek haft: ett fel: det var
ej svenska regeringen som man i detta afseende
borde vindt sig till, utan till en stormakt, som
håller verldspiran i sin hand; det vore dem man
borde tilltala. Den offentliga meningens påtryck-
ning skulle nog förr eller sednare äfven hos des-
sa göra sig gillande. Hr H. hade vidare sagt,
att om ej en förändring skedde, så kunde man,
såsom en framstående statsman i ett annat land
gjort, föreslå hela försvarsverkets fullständiga
alskaffande; men dessa ord hade blifvit uttalade
vid en offentlig föreläsning af en man som fört
sitt land till branten af dess undergång och som,
med allt erkännande af hans utmärkta egenska-
per som statsman, uppoffrat sitt land icke för
att försvara det utan för ett fantom, som icke
blef mera verklighet derför att han på detsamm
tryckt sin biskopsmössa. Samme tal. hade
stt, att man hittills vid beräkningen af vår för-
svarsstyrka utgått från den grundsats att man
beräknat styrkan för anfallet, ej för försvaret.
En sådan tanke låge dock ingalunda till grund
för vårt försvarsverk. Styrkan af vår arme be-
rodde på hurn stor styrka vi förmå att under-
hålla. Denna sats hade chefen för landtförsva-
ret tydligen uttalat i sitt armCeorganisationsför-
slag, och vi behöfde sannerligen icke frukta att
försvararnes antal skulle bli för stort. Vi be-
höfde ega både en öfvad stam och en öfvyad be-
väring. Kunde ej hela beväringen öfvas, så borde
detta dock ske med så stor del af dens
möjligt; men ej borde man, för att
kunde blifva tillräcklig, önska att ivgen
ifrågakomme. 1862 års komite hade föreglagit
att endast en del af beväringen skulle exerceras.
Samma tanke låg till grund för 1868 års kongl.
proposition i detta ämne; men huru bemöttes
denna proposition? Den möttes med en storm af
ovilja; man opponerade sig mot lottningen,
plodslottningen; men hvilket annat sitt kan
man väl använda? Tul. sjelf kände ej något an-
Inte kunde man t. ex. låta de långa gå i
It och låta de små vara hemma, eller taga de
tiga och låta de rika vara. Om statsutskottet
derföre fästade någon uppmärksamhet vid hr H:s
tanke, så borde utskottet ock föreslå någon ut-
vig att realisera den. :
I afseende på åttonde hufvudtiteln hade hr H.
åter framlagt sin gamla tanke, att inritta ett
visst antal skolor för den klassiska bildningen
och andra för den realistiska, en åsigt alldeles
notsatt den tal. hyste. Tal. vore visserligen
ygad om de kl studiernas ut-