har velat fråga hvad jag, en f. d. underlöjt-
nant, hade der att göra.
r CAgda helsade mig med den gamla hjert-
ligheten, och jag bugade vördnadsfullt för min
fordna regementschef. Han besvarade min
bugning högst knapphändigt och bad Herman
säga till att hans hästar blefvo förspända.
CAgda sade icke ett ord för att öfvertala
honom att stanna. En half timma derefter satt
öfversten i sin vagn och for från Stjernvik.
Agda och jag befunno oss allena.
— Öfversten måste haft något mycket vig-
tigt ärende, efter han tog ut hästarna i detta
väder, yttrade jag och sökte antaga en obe-
svärad ton.
— Han hade verkligen ett ärende, svarade
Agda och räckte mig en tidskrift med några
vackra illustrationer. Betrakta den här taflan,
tillade hön och pekade på en af dem.
CJag hade icke det minsta sinne för illu-
strationer i detta ögonblick, men tog det oak-
tadt tidskriften, utan att se på den.
— Säg mig, Agda, hvad ville öfversten?
frågade jag.
— Käre Justus, jag har icke alls kust att
tillfredsställa din nyfikenhet. Agda smålog.
— Han har friat! utropade jag och tillade,
då hon rodnade, du kan ej förneka det — din
färgskiftning förråder dig. Agda, jag besvär
dig vid allt hvad heligt är, Vår uppriktig.
Hennes händer slötos i mina och jag såg på