Den sednaste statsrådsutnämningen har framkallat skarpare klander inom pressen än någon annan sådan, som på många år skett. Vi taga oss friheten anföra en del af hvad Stockholms-Posten derom sagt, emedan det mera vidrörer en vigtig principfråga, än i någon tidning skett och äfven derför att nämnde tidnings i öfrigt så vanliga ställning till regeringen gör dess ord i detta fall synnerligt betydelsefulla. Stockholms-Posten säger: Om generalmajoren frih. Leijonhufvuds kännedom om sjöväsendet hafva vi oss ingenting annat bekant, än att han författat en temligen betydelselös broschyr, hvaruti han lagt blott ringa vigt på sjövapnet såsom försvarsmedel. Frih. L. var för tre år sedan kapten i fortifikationskåren och blef utnämnd till chef för fortifikationen för två år sedan samt nu till minister och: chef för kungl. sjöförsvarsdepartementet. Som det är möjligt, att frih. L. just nu kommit på den plats, der hans egenskaper bäst komma att motsvara de förhoppningar konungen synes hafva fiästat vid honom, inlåta vi oss icke på några gissningar i afseende på hvad han kommer att uträtta för flottan. Vi blott tillägga den önskan, att de djerfvaste förhoppningar må blifva öfverträffade. Dessa förändringar inom konseljen föranleda dock till temligen nära till hands liggande reflexioner. Då det ieke med fog torde kunna sägas, att generalmajor Thulstrup blef sjöminister för sjöärendenas skull, måste han således hafva blifvit det för sin egen skull och för att på detta sätt såsom statsråd uppnå pensionsåldern. Då kaptenen frih. Letjonhufvud för två år sedan blef chef för fortifikationen, sedan man ansett sig hafva mer eller mindre grundade anledningar till missbelåtenhet med generalmajoren af Kleens chefsskap för samma kår, trodde man i allmänhet att regeringen, med synnerligt afseende på det för handen varande behofvet, uppsökt en kraftfull, i befästningskonsten kunnig och jemförelsevis ung man till att utföra Sveriges fästningsbyggnader på ett mera tidsenligt sätt. Detta har naturligtvis ieke kunnat medhinnas på två år, hvadan man icke torde sakna anledning att förmoda, att frih. L. antingen ej var lämplig såsom chef för fortifikationen eller ock att han endast mottagit den vigtiga befattningen såsom ett tillfälligt uppdrag, hvilket åter måste betyda, att regeringen ej lägger synnerlig vigt på fästningsbyggnaderna. Det förefaller eljest, som om det borde vara en rätt vacker uppgift för en kunnig militär att se till, det de arbeten, som denna kår har att verkställa, må blifva så utförda, att viifarans stund må kunna hafva verklig nytta deraf och ej, när det är för sent, blott göra bedröfliga upptäckter. Hade frih. L. mottagit högsta befälet för fortifikationskåren utaf verkligt intresse för befästningsväsendet, hade han naturligtvis stannat qvar och icke lemnat det, innan något väsentligt blifvit uträttadt. Nu äro begge dessa män otvifvelaktigt redbara och aktningsvärda karakterer; och att de uppfattat mottagandet af statsembeten, såsom tjenstemän betrakta underordnade sysslor, hvilka de reglementsenligt fullgöra, är ingenting ovanligt. Ännu dela ganska många den åsigt, att embeten böra betraktas såsom personela tillhörigheter och att man endäst behöfver rådfråga sin egen fordel eller gitt pergonliga tycke, då någon förflyttning kommer i fråga. Man besitter visserligen embetsnit, men man undviker att med så lifligt intresse fästa sig vid något uppdrag; att man möjligen kunde komma att känna afsaknad, ifall en plötslig förändring af verkningskrets ifrågakomme. Det förefaller likväl, som om chefsplatser icke borde lemnas till andra än dem, som med allvar ville egna sina krafter åt så