Den sednaste statsrådsutnämningen har
framkallat skarpare klander inom pressen
än någon annan sådan, som på många år
skett. Vi taga oss friheten anföra en del
af hvad Stockholms-Posten derom sagt,
emedan det mera vidrörer en vigtig prin-
cipfråga, än i någon tidning skett och
äfven derför att nämnde tidnings i öfrigt
så vanliga ställning till regeringen gör dess
ord i detta fall synnerligt betydelsefulla.
Stockholms-Posten säger:
Om generalmajoren frih. Leijonhufvuds kän-
nedom om sjöväsendet hafva vi oss ingenting
annat bekant, än att han författat en temli-
gen betydelselös broschyr, hvaruti han lagt
blott ringa vigt på sjövapnet såsom försvars-
medel. Frih. L. var för tre år sedan kapten
i fortifikationskåren och blef utnämnd till chef
för fortifikationen för två år sedan samt nu
till minister och: chef för kungl. sjöförsvars-
departementet. Som det är möjligt, att frih.
L. just nu kommit på den plats, der hans
egenskaper bäst komma att motsvara de för-
hoppningar konungen synes hafva fiästat vid
honom, inlåta vi oss icke på några gissnin-
gar i afseende på hvad han kommer att ut-
rätta för flottan. Vi blott tillägga den önskan,
att de djerfvaste förhoppningar må blifva öf-
verträffade.
Dessa förändringar inom konseljen föranle-
da dock till temligen nära till hands liggande
reflexioner. Då det ieke med fog torde kunna
sägas, att generalmajor Thulstrup blef sjömi-
nister för sjöärendenas skull, måste han såle-
des hafva blifvit det för sin egen skull och
för att på detta sätt såsom statsråd uppnå
pensionsåldern. Då kaptenen frih. Letjonhuf-
vud för två år sedan blef chef för fortifika-
tionen, sedan man ansett sig hafva mer eller
mindre grundade anledningar till missbelåten-
het med generalmajoren af Kleens chefsskap
för samma kår, trodde man i allmänhet att
regeringen, med synnerligt afseende på det
för handen varande behofvet, uppsökt en kraft-
full, i befästningskonsten kunnig och jemfö-
relsevis ung man till att utföra Sveriges fäst-
ningsbyggnader på ett mera tidsenligt sätt.
Detta har naturligtvis ieke kunnat medhinnas
på två år, hvadan man icke torde sakna an-
ledning att förmoda, att frih. L. antingen ej
var lämplig såsom chef för fortifikationen eller
ock att han endast mottagit den vigtiga be-
fattningen såsom ett tillfälligt uppdrag, hvil-
ket åter måste betyda, att regeringen ej lägger
synnerlig vigt på fästningsbyggnaderna. Det
förefaller eljest, som om det borde vara en
rätt vacker uppgift för en kunnig militär att
se till, det de arbeten, som denna kår har att
verkställa, må blifva så utförda, att viifarans
stund må kunna hafva verklig nytta deraf
och ej, när det är för sent, blott göra bedröf-
liga upptäckter. Hade frih. L. mottagit högsta
befälet för fortifikationskåren utaf verkligt in-
tresse för befästningsväsendet, hade han na-
turligtvis stannat qvar och icke lemnat det,
innan något väsentligt blifvit uträttadt. Nu
äro begge dessa män otvifvelaktigt redbara
och aktningsvärda karakterer; och att de upp-
fattat mottagandet af statsembeten, såsom
tjenstemän betrakta underordnade sysslor,
hvilka de reglementsenligt fullgöra, är ingen-
ting ovanligt. Ännu dela ganska många den
åsigt, att embeten böra betraktas såsom per-
sonela tillhörigheter och att man endäst behöf-
ver rådfråga sin egen fordel eller gitt per-
gonliga tycke, då någon förflyttning kommer i
fråga. Man besitter visserligen embetsnit,
men man undviker att med så lifligt intresse
fästa sig vid något uppdrag; att man möjligen
kunde komma att känna afsaknad, ifall en
plötslig förändring af verkningskrets ifråga-
komme. Det förefaller likväl, som om chefs-
platser icke borde lemnas till andra än dem,
som med allvar ville egna sina krafter åt så