VBB AD ylLäl IrOLEDOIBS HLAUSIUll MaAKTIBES
funderingar, angående minnesvården öfver
den för sina rika donationer åt staden be-
kante hr Sv. Renström:
Det hände sig en dag i staden Abdera, att
en gammal hederlig köpman, som knogat och
sparat i sitt lif med stor månhet om styf:
rarna, blef sjuk och lade sig ned att dö. Hus-
hållare i tiden, ville han, att de, som skulle
taga arf efter honom, äfven skulle vara hus-
hållare, hvarför han åt sin kära stad gaf en
stor förmögenhet under bestämmelser, som
gjorde det omöjligt för den goda staden att
efter något slags ny statsekonomisk princip
förstöra penningarne.
Nu ville naturligtvis stadens visa fäder lägga
i dagen sitt tacksamma sinne och resa en min-
nesvård öfver den aflidne, hvilken skulle tala
till efterverlden. Alla voro visa, och när alla
äro Visa, är ju ingen ovis, och då ingen är
ovis, har ingen orätt, således hade alla här
rätt, då de ville ha olika inskrifter på min-
nesvården. Då, för att förekomma schism,
vände man sig till det gamla och aktade landet
Svithiods riks-inskriptions-stor-öfver-intendent,
hvars yrke var att gå bland grafvar och tyda
runor. Som han hade embetet, hade han na-
turligtvis äfven förmågan att sköta det, och
således jemväl kännedom om, hurudan en graf-
skrift skall vara, för att vara riktigt på sin
plats. Nåväl, han gaf svaret, det vill säga
den begärda inskriptionen, och som han var
öfvervis och kommendör af Nordstjernan, tror
jag, så borde alla de andra visa ligga under
honom.
Enligt honom skulle sjelfva minnesvården
bära inskriften: Åt minnet af samhällets väl-
görare egnades vården af Göteborgs stad,
och på grafpallen skulle blott läsas den aflid-
nes namn samt årtal och datum för hans fö-
delse och död, hvilken inskrift fullt lämpade
sig för den antika kostym, sjelfva grafven är
ämnad att få, nemligen en latinsk stil, förlåt
kära :skolgossar, jag menar fornromersk.
Men de visa äro nu en gång visa och ha
derför gina meningar för sig. Nu hände det
att den aflidne länge skött Abderas räkenska-
per väl och omsorgsfullt, hvaför han en dag
fick förtroendet att vara stadens representant
vid Svithiods allshärjarting. Som gammal kom-
munalman och dito riksdagsman, ansåg Svea-
konungens guvernör nere i Abdera, att han
borde ha en orden, och så fick han Nordstjer-
nan, och mot det stjernfallet har jag intet att
säga. Men nu vilja några af de visa, i strid
mot riks-inskriptions-stor-öfver-intendenten, att
eftersom den aflidne var i tiden både gross-
handlare och riddare, så skulle äfven märke-
stenen beteckna det. Andra visa invände, att
hans namn var genom hans verk tillräckligt
ridderligt, att det genom dem aldrig skulle
glömmas. Men de förra visa menade att det
skulle våra prydligt, om på stenen stod: Här
hvilar stoftet af grosshandlaren och riddaren
etc. Det var gammalt och vanligt. Itvenne
dagar lade de visa råd om denna högvigtiga
sak; ty de visa, som ville att den för c:a 100
år sedan stiftade Nordstjerneorden skulle be-
teckna en aflidens samhällsvärde för både en
samtid, som ler åt dylika utmärkelser, och en
efterverld, som kanske inom 100 år upphäft
dem, de voro envisa de. Slutligen på andra
dagen, så beslöt man att genom omröstning
afgöra saken — men genom någon ödets skic-
kelse blef likväl saken oafgjord.
Jag antager emellertid att den goda sma-
ken segrar. Emellertid, käre, gamle, heders-
man, som i tiden var så anspråkslös och en-
kel, kunde du väl tro, att en sådan strid skulle
levereras på din graf angående dina titlar?
Men när redan de kunna göra så mycket, huru
skall det icka gå, när man skall bestämma om
användandet af dina penningar, multnande
stofthydda?
Huruledes prosten Traneus för-
följde sin kappsäck. Under det rys-
ligt tillämnade kriget 1848 skulle prosten Tra-
neus i 8. besöka sin son under de tre tim-
mar, regementet, vid hvilket denne tjenst-
gjorde, rastade vid Wenersborg. Ankommen
till Trollhättan, kom han att fördröja sig i
samtal med några glada ungdomar, så att ång-
båten hunnit genom slussarna och signalerade
till afgång, innan prosten kunde slita sig från
det trefliga sällskapet... Hunnen ned till em-
barkeringsplatsen, var ångbåten redan i fart,
och kaptenen kunde omöjligen lägga till igen,
så att vår prost måste finna sig uti att land-
vägen fortsätta resan till Wenersborg. Det
dröjde emellertid så länge innan skjuts kunde
erhållas, och vägarne voro så usla, att, då han
omsider hann fram, regementet redan hade
aftågat. — Det fanns sålunda intet annat att
göra, än resa hem igen, hvarför han skickade
till ängbåtskommissionären efter sin kappsäck;
men kommissionären, som fått veta att prosten
stannat vid Trollhättan, hade af artighet åter-
sändt kappsäcken dit, hvarpå vår prost knal-
lade sig i väg för att gripa flyktingen. Gäist-
gifvaren på Trollhättan åter, som visste att
prosten fortsatt landvägen till Wenersborg,
hade varit lika uppmärksam och med en för-
bigående ångbåt remitterat den åter till We-
nersborg. Hvad var nu att göra, annat än att
återvända dit. Men kommissionären, som fått
veta att prostfar ej synts till på Trollhättan,
hade sändt den oroliga kappsäcken till Göte-
borg, emedan han trodde att prosten skulle
sjövägen derifrån återvända till S. Lyckligt-
vis låg en ångare färdig att afgå, och prosten
gick ombord derå, trött vid resorna mellan
me ÄR de REL