VBB AD ylLäl IrOLEDOIBS HLAUSIUll MaAKTIBES funderingar, angående minnesvården öfver den för sina rika donationer åt staden bekante hr Sv. Renström: Det hände sig en dag i staden Abdera, att en gammal hederlig köpman, som knogat och sparat i sitt lif med stor månhet om styf: rarna, blef sjuk och lade sig ned att dö. Hushållare i tiden, ville han, att de, som skulle taga arf efter honom, äfven skulle vara hushållare, hvarför han åt sin kära stad gaf en stor förmögenhet under bestämmelser, som gjorde det omöjligt för den goda staden att efter något slags ny statsekonomisk princip förstöra penningarne. Nu ville naturligtvis stadens visa fäder lägga i dagen sitt tacksamma sinne och resa en minnesvård öfver den aflidne, hvilken skulle tala till efterverlden. Alla voro visa, och när alla äro Visa, är ju ingen ovis, och då ingen är ovis, har ingen orätt, således hade alla här rätt, då de ville ha olika inskrifter på minnesvården. Då, för att förekomma schism, vände man sig till det gamla och aktade landet Svithiods riks-inskriptions-stor-öfver-intendent, hvars yrke var att gå bland grafvar och tyda runor. Som han hade embetet, hade han naturligtvis äfven förmågan att sköta det, och således jemväl kännedom om, hurudan en grafskrift skall vara, för att vara riktigt på sin plats. Nåväl, han gaf svaret, det vill säga den begärda inskriptionen, och som han var öfvervis och kommendör af Nordstjernan, tror jag, så borde alla de andra visa ligga under honom. Enligt honom skulle sjelfva minnesvården bära inskriften: Åt minnet af samhällets välgörare egnades vården af Göteborgs stad, och på grafpallen skulle blott läsas den aflidnes namn samt årtal och datum för hans födelse och död, hvilken inskrift fullt lämpade sig för den antika kostym, sjelfva grafven är ämnad att få, nemligen en latinsk stil, förlåt kära :skolgossar, jag menar fornromersk. Men de visa äro nu en gång visa och ha derför gina meningar för sig. Nu hände det att den aflidne länge skött Abderas räkenskaper väl och omsorgsfullt, hvaför han en dag fick förtroendet att vara stadens representant vid Svithiods allshärjarting. Som gammal kommunalman och dito riksdagsman, ansåg Sveakonungens guvernör nere i Abdera, att han borde ha en orden, och så fick han Nordstjernan, och mot det stjernfallet har jag intet att säga. Men nu vilja några af de visa, i strid mot riks-inskriptions-stor-öfver-intendenten, att eftersom den aflidne var i tiden både grosshandlare och riddare, så skulle äfven märkestenen beteckna det. Andra visa invände, att hans namn var genom hans verk tillräckligt ridderligt, att det genom dem aldrig skulle glömmas. Men de förra visa menade att det skulle våra prydligt, om på stenen stod: Här hvilar stoftet af grosshandlaren och riddaren etc. Det var gammalt och vanligt. Itvenne dagar lade de visa råd om denna högvigtiga sak; ty de visa, som ville att den för c:a 100 år sedan stiftade Nordstjerneorden skulle beteckna en aflidens samhällsvärde för både en samtid, som ler åt dylika utmärkelser, och en efterverld, som kanske inom 100 år upphäft dem, de voro envisa de. Slutligen på andra dagen, så beslöt man att genom omröstning afgöra saken — men genom någon ödets skickelse blef likväl saken oafgjord. Jag antager emellertid att den goda smaken segrar. Emellertid, käre, gamle, hedersman, som i tiden var så anspråkslös och enkel, kunde du väl tro, att en sådan strid skulle levereras på din graf angående dina titlar? Men när redan de kunna göra så mycket, huru skall det icka gå, när man skall bestämma om användandet af dina penningar, multnande stofthydda? Huruledes prosten Traneus förföljde sin kappsäck. Under det rysligt tillämnade kriget 1848 skulle prosten Traneus i 8. besöka sin son under de tre timmar, regementet, vid hvilket denne tjenstgjorde, rastade vid Wenersborg. Ankommen till Trollhättan, kom han att fördröja sig i samtal med några glada ungdomar, så att ångbåten hunnit genom slussarna och signalerade till afgång, innan prosten kunde slita sig från det trefliga sällskapet... Hunnen ned till embarkeringsplatsen, var ångbåten redan i fart, och kaptenen kunde omöjligen lägga till igen, så att vår prost måste finna sig uti att landvägen fortsätta resan till Wenersborg. Det dröjde emellertid så länge innan skjuts kunde erhållas, och vägarne voro så usla, att, då han omsider hann fram, regementet redan hade aftågat. — Det fanns sålunda intet annat att göra, än resa hem igen, hvarför han skickade till ängbåtskommissionären efter sin kappsäck; men kommissionären, som fått veta att prosten stannat vid Trollhättan, hade af artighet återsändt kappsäcken dit, hvarpå vår prost knallade sig i väg för att gripa flyktingen. Gäistgifvaren på Trollhättan åter, som visste att prosten fortsatt landvägen till Wenersborg, hade varit lika uppmärksam och med en förbigående ångbåt remitterat den åter till Wenersborg. Hvad var nu att göra, annat än att återvända dit. Men kommissionären, som fått veta att prostfar ej synts till på Trollhättan, hade sändt den oroliga kappsäcken till Göteborg, emedan han trodde att prosten skulle sjövägen derifrån återvända till S. Lyckligtvis låg en ångare färdig att afgå, och prosten gick ombord derå, trött vid resorna mellan me ÄR de REL