gängse. Det är som om tiden funne för godt att på sina mörka, tungt fäktande vingar från fjerrbelägna rymder medföra hittills okända saker och strö dem öfver nejder, der han far fram, liksom vinden strör de isiga snökornen vid böjandet af trädens .grenar. CEn temligen. lång ingress:4 hör jag dig, min vän, utropa, vid det du genomögnar detta. Nå, för att nu äntligen komma till saken, vill jag säga att i en tid, då man på fullt-allvar företager sig att vända ut och in på menniskors — framförallt aflidnas — karakterer och offentligen framlägga dem under namn af : Psykologiska gåtor, ville äfven jag, hyllande den häfdvunna satsen att en ann kan vara så god som en ann, framkomma med något i samma genre, — Så hör då: Här har — i vårt lilla-samhälle — bland flere andra dödsfall timat ett, som länge varit icke blott väntadt, utan äfven med den innerligaste längtan motsedt. Det var nemligen en ytterst beklagansvärd kräftpatient, som man med fullt skäl kan benämna martyn, öfver hvars frätande sår döden, bifriaren, äntligen, efter många månader af oerhörda qval, lade sin gsgvalkande vinge och hviskade: frid! Mannen var verinärläkare och hade i många år haft sin verksamhet inom detta lilla samhälle, der han genom sin stilla, i allo. rättskaffens vandel hade förvärfvat sig många vänner. Han, om någon, gjorde skäl för att kallas en bland de-stilla i landena, så tyst och fredligt gick ham sin bana framåt, alltifrån ungdemen och till sitt femtionionde år, då hans lefnad slutades. Han hade aldrig varit gift, oeh på det undrade ingen; ty han visade sig i fruntimmerssällskap ovanligt skygg och tillbakadragen, liksom skulle hans hjerta aldrig kunnat värmas af en gvinnoblick. Född af fattiga föräldrar — fadren var bonde i Småland — hade han som barn ej åtnjutit någon egentlig uppfostran, men hade sedermera genom en välgörande herremans försorg fått så pass stor undervisning, att han vid 21 års ålder kunde komma till veterinärinrättningen i Stoekholm, der han gjorde hastiga framsteg och snart hugnades med ett brödstycke, d. v. s. en syssla, den han sedan fortfarande innehade ända till ett par år före sin. död, då sjuklighet tvang honom att taga afsked. Emellertid hade han genom ett stilla, ordentligt lefverne och en sparsamhet, som måtte varit ovanlig, lyckats förvärfvya en för en sådan man långt ifrån obetydlig förmögenhet, nemligen 28,000 rdr kontant, förutom ett temligen vackert bo m. m. En stor undran rådde bland alla här, hvilka som skulle få ärfva den -aflidne; ty väl visste man att han gjort sitt testamente. Två personer ansågos för de närmast berättigade till hans hågkomst, emedan just de hade varit hans outtröttlige vårdare under den ohyggliga sjukdom, från hvars blotta åsyn hvarje annan med vämjelse bortvände sina blickar. Den ena var hans tjenstepiga, som med exempellös ömhet vårdade honom natt och dag, den andra hans efterträdare, en ung, älskvärd man, här på stället känd som en bland de varmaste menniskovänner. Af blott medlidande oeh utan att till patienten stå i ringaste förbindelse, hade den unge mannen med en läkares nit och en sons ömhet dagligen skött kräftsåret, hvaraf hela halsen slutligen var nppfrätt, ty läkaren, ehuru både skicklig och nitisk, kunde ju ej ständigt vara närvarande: det behöfdes ållt emellanåt äfven andra lindrande händer. Säkert är att doktor N... för sin vackra handling aldrig påräknade annan lön, än den. .en inre tillfredsställelse skänker; men — deri ligger den psykologiska märkyvärdigheten — just han och äfvenså den beskedliga tjenstflickan blefvo i testamentet så godt som förgätna. Nyfikenheten var stor och frågor regnade: Är hans skriftliga förordnande brutet? — Nej. — Jo, nu äntligen, — Nå? ... Jo, han har till veterinär-inrättningen skänkt 12,000, till församlingen, der han var född, 8,000, till högskolan i hans hemort 8,000 samt till sin begrafning bestämt 500 rdr, vidare något obetydligt till boets utredningsman. Skulle derefter något blifva öfver, så tillfaller det hans slägtingar. Nå, än doktor N..., den outtröttlige, den sjelfuppoffrande vårdaren? Åt honom har han testamenterat sin — morphinspruta jemte en dissektionsknif. Man ser häraf att, hvilka känslor som än bodde i den besynnerlige mannens hjerta, icke fanns der åtminstone rum för tacksamheten. Den arma tjenstflickan då? TT hanne Än dmmaonmtsnm Free TR Tana