gängse. Det är som om tiden funne för
godt att på sina mörka, tungt fäktande
vingar från fjerrbelägna rymder - medföra
hittills okända saker och strö dem öfver
nejder, der han far fram, liksom vinden
strör de isiga snökornen vid böjandet af trä-
dens .grenar.
CEn temligen. lång ingress:4 hör jag dig,
min vän, utropa, vid det du genomögnar
detta.
Nå, för att nu äntligen komma till sa-
ken, vill jag säga att i en tid, då man på
fullt-allvar företager sig att vända ut och
in på menniskors — framförallt aflidnas —
karakterer och offentligen framlägga dem
under namn af : Psykologiska gåtor, ville äf-
ven jag, hyllande den häfdvunna satsen att
en ann kan vara så god som en ann, fram-
komma med något i samma genre, — Så
hör då:
Här har — i vårt lilla-samhälle — bland
flere andra dödsfall timat ett, som länge varit
icke blott väntadt, utan äfven med den in-
nerligaste längtan motsedt. Det var nemli-
gen en ytterst beklagansvärd kräftpatient,
som man med fullt skäl kan benämna mar-
tyn, öfver hvars frätande sår döden, bifria-
ren, äntligen, efter många månader af oer-
hörda qval, lade sin gsgvalkande vinge och
hviskade: frid!
Mannen var verinärläkare och hade i
många år haft sin verksamhet inom detta
lilla samhälle, der han genom sin stilla, i
allo. rättskaffens vandel hade förvärfvat sig
många vänner. Han, om någon, gjorde skäl
för att kallas en bland de-stilla i landena,
så tyst och fredligt gick ham sin bana fram-
åt, alltifrån ungdemen och till sitt femtio-
nionde år, då hans lefnad slutades. Han
hade aldrig varit gift, oeh på det undrade
ingen; ty han visade sig i fruntimmers-
sällskap ovanligt skygg och tillbakadragen,
liksom skulle hans hjerta aldrig kunnat vär-
mas af en gvinnoblick.
Född af fattiga föräldrar — fadren var
bonde i Småland — hade han som barn ej
åtnjutit någon egentlig uppfostran, men hade
sedermera genom en välgörande herremans
försorg fått så pass stor undervisning, att han
vid 21 års ålder kunde komma till veterinär-
inrättningen i Stoekholm, der han gjorde
hastiga framsteg och snart hugnades med
ett brödstycke, d. v. s. en syssla, den han
sedan fortfarande innehade ända till ett
par år före sin. död, då sjuklighet tvang
honom att taga afsked.
Emellertid hade han genom ett stilla, or-
dentligt lefverne och en sparsamhet, som
måtte varit ovanlig, lyckats förvärfvya en
för en sådan man långt ifrån obetydlig för-
mögenhet, nemligen 28,000 rdr kontant, för-
utom ett temligen vackert bo m. m.
En stor undran rådde bland alla här, hvilka
som skulle få ärfva den -aflidne; ty väl
visste man att han gjort sitt testamente.
Två personer ansågos för de närmast be-
rättigade till hans hågkomst, emedan just
de hade varit hans outtröttlige vårdare un-
der den ohyggliga sjukdom, från hvars blotta
åsyn hvarje annan med vämjelse bortvände
sina blickar. Den ena var hans tjenstepiga,
som med exempellös ömhet vårdade honom
natt och dag, den andra hans efterträdare,
en ung, älskvärd man, här på stället känd
som en bland de varmaste menniskovänner.
Af blott medlidande oeh utan att till patien-
ten stå i ringaste förbindelse, hade den unge
mannen med en läkares nit och en sons
ömhet dagligen skött kräftsåret, hvaraf hela
halsen - slutligen var nppfrätt, ty läkaren,
ehuru både skicklig och nitisk, kunde ju ej
ständigt vara närvarande: det behöfdes ållt
emellanåt äfven andra lindrande händer.
Säkert är att doktor N... för sin vackra
handling aldrig påräknade annan lön, än
den. .en inre tillfredsställelse skänker; men
— deri ligger den psykologiska märkyvär-
digheten — just han och äfvenså den be-
skedliga tjenstflickan blefvo i testamentet
så godt som förgätna.
Nyfikenheten var stor och frågor regnade:
Är hans skriftliga förordnande brutet? —
Nej. — Jo, nu äntligen, — Nå? ...
Jo, han har till veterinär-inrättningen
skänkt 12,000, till församlingen, der han
var född, 8,000, till högskolan i hans hem-
ort 8,000 samt till sin begrafning bestämt
500 rdr, vidare något obetydligt till boets
utredningsman. Skulle derefter något blifva
öfver, så tillfaller det hans slägtingar.
Nå, än doktor N..., den outtröttlige, den
sjelfuppoffrande vårdaren?
Åt honom har han testamenterat sin —
morphinspruta jemte en dissektionsknif.
Man ser häraf att, hvilka känslor som än
bodde i den besynnerlige mannens hjerta,
icke fanns der åtminstone rum för tacksam-
heten.
Den arma tjenstflickan då?
TT hanne Än dmmaonmtsnm Free TR Tana